norge, libyen...

Nu är jag så jävla trött på oturen och oflytet.

Jag ska återuppta bloggen på riktigt i höst. Då börjar jag på Skrivarakademin och ska få mycket tid till skrivande. Denna sommar är min penna är sjuk; se hur den hostar och nyser. Jag har huvudet fullt av skit och får ingen ro till något. Saker skaver och gnager, jag behöver en oas. Ett arbetsrum, bokhyllor. Främst kanske: ett hem (har saknat ett i tolv månader nu). Jag behöver psykisk frihet och semester från mitt skitliv. Men visst, annars är allt bra. Är det förresten juli? Det framgår inte av min klädsel och gula löv ligger längs hela Solnavägen.

Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv
den smyger sig på, äter sig in
Och för varje synd man gör måste man göra en till
Det spelar ingen roll vart jag gömmer mig
för på något sätt hittar den alltid tillbaks
Jag pratade med mamma i telefon,
jag sa att jag kände mig så jävla ond
Hon sa "Du är mycket, men du är inte ond, du har
bara vant dig vid att göra fel"
De säger att sol kommer alltid efter regn,
så ge mig den solen så ska jag hälla ner den i en pool
och simma längd efter längd
och växa mig stor