Igår skrev jag slutet på mitt manus, ety man måste alltid veta hur det ska sluta för att veta hur historien ska färdas dit. Helst ville jag inte göra det, men fantasin var inte på min sida och jag var så sugen på att något pränta ned. Därför drevs jag med lock och tvång att - fast jag inte ville! - skriva om det slutgiltiga fördärvet! Det fanns ej någon bot; jag var med blindhet slagen. Så gärna har jag velat hålla mina karaktärer levande så länge det bara går - men slutet! Det onda kan där inte döljas mer. I hemsk och olycksdiger glans slog brottets ofärdslåga ut och K sköts ihjäl.
Och nu vill hon inte leva upp! Jag skriker: snälla K, vakna, jag skrev slutet innan jag skrivit färdigt resten! Mycket ska hända innan du dör! K! Slutet kom före början! Man ska alltid börja med slutet! Snälla K, vakna!
Men hennes öron är fulla av blod. Hon hör inte; ljudet tränger inte igenom tjocka massor rött - det vet väl vem som helst, att när blodet en gång flutit ur ett banesår, bringar ingen trollsång bot. Och N är också död. Ej heller hon vill väckas åter. Så jag har bara M, och han är deprimerad och ledsen och vill också han dö.
Och mitt snus är slut. Skjut också mig.

Ibland kan jag rädslas skrivandet blir min död. Jag kommer dö utfattig och säkert också schizofren (att skriva är ju ändå en socialt accepterad form av schitzofreni). Jag har nu nämligen kommit till den punkt då jag ser mina tre huvudkaraktärer som levande; de finns herregud rakt framför mig. De är med mig i vad helst jag gör. De lämnar inte mitt huvud. I natt hörde jag mitt tänkta musikspår dona ljuvt samtidigt som M och N pratade huruvida de skulle köpa plommon till efterrätt. Jag kom aldrig så långt i drömmen som att jag såg dem förtära, men ack hur jag nu känner plommonen växa i min egen mun. Äro M, N och K ändå mänskliga! Jag försöker ta djupa andetag för att hålla mig i verkligheten då jag väl befinner mig i där - så som nu -  men hur vilja vara i verkligheten när fiktionsvärlden är så mycket djupare och mer intressant!

När jag sitter vid mitt bord för att skriva, vet jag inte vad det ska bli förens jag är på väg. Idag har jag ännu inte kommit så långt; jag försöker lämna verkligheten och dyka ner i fiktionsvärlden men kreativiteten sviker lite grann. Verkligheten är ganska trevlig; Terese, jag, Rapén och Generalen. Ändock litar jag på inspirationen, som ibland kommer och ibland uteblir. Men jag sitter inte och väntar på den! Vissa dagar är det svårt att skriva, men alla dagar är det svårare att låta bli. Jag försöker arbeta och komma någon vart varje dag. För jag vill inte dö utfattig, jag vill inte skrivandet ska bli min död, när det ändå är mitt liv. Vilken dåre som helst kan skriva en roman, ett filmmanus, en diktsamling...  men jag vet det krävs ett geni för att sälja den. Bara det gör mig schizofren. Och tanken att jag vill vara geni hellre än dåre dödar mig.

Liv, jag förstår dig inte.
Men jag säger inte att det är ditt fel.
Jag håller det för mer troligt att jag är en vanartig dotter hellre än att du är en ovärdig mor.
Det har nu börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man ska förstå livet.
Allt detta raseri och all denna hysteri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. 
Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några miljoner mil närmare eller längre bort och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen om livet som med solen!
Men jag tänker... Oidipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!
Tanken är som en syra som fräter. Du tänker i början att den [tanken] blott ska fräta på det som är murket och sjukt och som ska bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du ska inte tro att det mättar honom! Tanken slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Jag borde kanske inte tänka så mycket; jag borde hellre tänka på mina studier. "Vetenskapen äro nyttig därigenom att de hindra människan från att tänka."


Åh, vad jag behöver Doktor Glas!

Jag har flytt Stockholm för Karlstad ett tag. Sitter just nu på Stadsbiblioteket med kära, kära Terese. Hon jobbar på sin litteraturvetenskapliga C-uppsats, jag skriver nya scener. Förra veckan låg mitt manus lite på is, jag fick intet gjort, kom ingenstans. Den här veckan kan jag känna på mig det är annorlunda. Igår hade jag väldigt bra handledningssamtal med min handledare (som driver länkade manusblogg: http://blogg.adastramedia.se/) och jag tyckte mig få ut mycket av det. Samtalet inspirerade och gav mig kraft att sätta igång att etablera och placera, fördjupa och problematisera... Det är vad jag ska göra denna eftermiddag. Jag har redan börjat: plötsligt är inledningsscenen på en toalett. Vad säger väl inte det!

Citykonditoriet, denna vackra plats i guldsmyckad rokokoepok som liksom omfamnar kreativiteten - eller målar in den i ett hörn. I detta hörn sitter jag nu, ensam inväntande civilekonom Ivana. Jag ser mig själv i spegeln, över datorskärmen. Vad åstadkomma idag? I alla fall något! Amanda! Gårdagen var sämsta på länge. Till söndag har jag backstory på en karaktär att skriva, deadline infaller klockan sex. Denna karaktär saknande backstory började att knappt ha något i historien att göra - nu är hon ytterst essentiell för historiens fortsatta förlopp. Men hur är hon då? Kall, kalkylerande, men varm och moderlig. Hmm... Vad för ghost skapar en sådan person? Jag har lite att göra. Backstory är det tråkigaste jag vet att skriva, efter treamtment. Får se vad jag tar mig för idag.
Bloggens första bild föreställer mig. På citykonditoriet. Jag är idag exakt lika sur som jag ser ut! Vad annars vara när inte bara kreativiteten utan också en själv är inmålad i ett hörn (om än ett vackert sådant).

Liksom Sigrid Comünchens trädgårdsarbete och Hedwig Langmarks matlagning balanserar mitt skrivande stundtals mellan leda och koncentration. Skrivandet är allt som oftast roligt och lyckobringande, men ibland också en smula urtråkigt. Konstigt nog har mitt manus även i mina mörka stunder ett oavbrutet tillflöde av nyfikenhet på sin egen fortsättning. Det är en konstig och svårförstådd balansgång. Tråkigheten leder mig att titta upp från mitt dokument och plötsligt se vad som ska göra härnäst, göras imorgon; göras nu.

telia är inte bra för manusförfattare.

Det har varit en stirrig dag och nu är klockan snart redan fyra. Intet har jag fått gjort, bortsett ett evigt tunnelbaneåkande och en högst irriterande diskussion i Telia-butiken vid Sergels Torg. I förrgår tog efter två dagar mitt månadssurf slut, något som gjorde mig ytterst förbannad. Borde kanhända haft i bakhuvudet att något var skumt med mobilsurfet - mitt gratis dygn av mobilsurf tog nämligen slut efter en timme (...). Internet kan jag inte klara mig utan, inte för att jag på något sätt lider av teknologisk stress utan eftersom jag blir galen av den ihärdiga tystnaden som kommer utan Spotify. Ingen musik har jag på datorn för jag laddar bara ner Dexter. Ingenting annat, sedan min granne blev på grund av olaglig nedladdning dömd till böter på 26.000 kr.

Jag gick efter det ytterst otrevliga besöket hos Telia  till Citykonditoriet för att möta Martin. Vi skulle enligt regel skriva. När jag väl kommer dit inser jag att jag glömt min laddare och datorn är nästintill död efter allt stirr på Teliabutiken. (Vad jag fick av deras jävlaskitmobilinternetmiss var ett abonnemang jag själv tvingas betala för i tre månader..! I maj byter jag till något annat, aldrig mer Telia). Så... jag fick åka tillbaka till Sätra, hämta laddaren och nu har jag äntligen landat på Citykonditoriet igen. Dags att skriva step-out-line...

Igår ritade jag upp hela Heros Journey-cirkeln på väggen och satte post-it-lappar på alla i cirkeln inräknade steg. Insåg ganska snart att jag har ett manus som redan fyller de flesta tårtbitarna. Fint! Den brinnande skrivlusten jag kände när jag igår natt gick och lade mig finns dessvärre inte kvar. Jag skyller på Telia.

Idag hade jag fått ett mail på min hotmail från en person som läser bloggen. Han ville jag skulle beskriva vad det är för manus jag skriver; berätta om karaktärer, handling och nog det mesta. Jag skulle gärna göra detta om det inte vore för att jag är rädd att någon idiot på nätet tar min idé! Det är ganska lätt hänt. En gång hittade jag en samling dikter jag (kan tyckas dumt nog) publicerat på poeter.se någon helt annanstans och plötsligt skrivna av någon helt annan. Av den erfarenheten lärde jag mig hålla idéer och alster långt borta från den så kallade cybervärlden. För intet vill jag riskera se mitt eget manus verkställas på bioduk, med en annan "manusförfattares" namn i förtexterna.
Skribenten till det nämnda mailet undrade också varifrån jag hämtar inspiration - "bortsett snusdosan" [cit.]. Svaret är nog: HÄRIFRÅN.

Hur som haver. Igår slog jag besöksrekord. Det var kul! Jag ska fortsätta blogga lite mer regelbundet. För att göra detta krävs emellertid att jag skriver mycket på manuset, då jag avser denna blogg om inte helt så i alla fall nästan helt, ska behandla mitt skrivande och hur det går framåt (inte bakåt!).
Idag blir det dessvärre inte så mycket gjort på manusfronten, trots att det var så bestämt från början. Jag somnade inte förrän vid sextiden i morse (Divina Commedia kan onekligen hålla en sömnlös, särskilt om diverse hjärnspöken också är vakna och kastar hjärnsubstans) och sov ända till halv tolv, då min mobil ringde. Jag känner mig helt seg i huvudet, trots att jag rökt min morgoncigg, gjort mig i ordning och käkat lunch. Så kan det vara ibland: inspirationen sviker. Då tittar jag vanligtvis på Dexter, men nu har jag sett klart alla säsonger :'(

Jag tror att för författare är beroendet viktigt - för att inte säga essentiellt. Inte bara beroendet att skriva; denna längtan och besatthet som så enträget håller författaren vaken om nätterna, nervös om dagarna och glättig under de svåra, fantasikarga perioderna; utan också de andra mindre positiva beroendena. Så som de beroenden av för sinnelaget lugnande karaktär krävs för att hålla alla fantasins pusselbitar på plats. Först med det stillade sugets krafter i kroppen kan den inneboende, växande världen tränga ut ur fingrarna.
Vedertaget är att stora hjältar så som Bergman, Bellman, Poe, Hemingway, Joyce, Steinbeck, Bukowski med flera, med flera (listan kan göra oändligt lång) hade sina bekymmer med alkoholen (för att inte nämna Ekelöf, vars dikt Eufori helt är en hyllning till alkoholens befriande rus!). För min del (notera dock att jag verkligen inte på något sätt försöker likna mig vid någon av de nämnda - jag avser mig inte ge mig in i den litterära djungelns maktkamp!) är nikotinet det viktiga. Utan snus kan jag inte skriva. Utan en cigarett på morgonen kan jag inte vakna. Jag sitter i mitt fönster och ser på hur ädelt cigaretten glöder: hur tobaksbladets fina nerver suger åt sig elden och hur milt det förvandlas till aska. Så är jag vaken och beger mig iväg till stan för att skriva. När jag väl sätter mig för att skriva är snus det enda jag behöver för att komma igång: Snus smakar fantastiskt gott och det är uppiggande och det är som om det i de små påsarna ryms mer och mer utsökt energi än ur en... chokladbit?
Jag har inte alltid snusat och inte alltid rökt,  men ju längre jag kommer i min skrivandeprocess, desto mer av det så kallade dåliga behöver jag. Jag förnekar det inte, utan mottar istället beroendets krav och tackar det för att det bringar mig kreativitet. 

Sitter på Citykonditoriet med Martin och Gabriel. Vi har precis ätit lunch och jag är så mätt som jag inte varit på hundra år! (I alla fall sedan i söndags, med tanke på att jag sedan dess endast ätit fryst dålig Lidl-färdigmat sedan mitt kylskåp är RUTTET). Gabriel har precis läst mitt synopsis och jag värdesätter hans tankar kring det högt, ety jag vet han har mycket bättre kännedom om manusskrivande och film i allmänhet än vad jag antagligen någonsin kommer erhålla. Han tyckte det var bra och fann mig en trailer-låt som var ypperlig. Nu vill jag göra trailer! Men... det är nog att för tillfället drömma lite för stort.

Igår menade handledaren min nya titel inte är säljande nog. Jag är inte beredd att hålla med på den punkten. Titeln föddes när jag och Terese i Eriks centrala artonhundratalsstuga satt och spånade kring mitt manus. Vi tänkte på Divina Commedia, vi tänkte mycket på Vergilius och säkert på Dante i allmänhet när så plötsligt titeln kom som regn från klar himmel - rakt på köksbordet. Men så, tydligen inte säljande nog. Vi får väl se.

Idag jag kan känna självförtroendet vara ganska vasst. Jag tänker strax börja att från mitt synopsis skriva nya scener, igen! Igen. Skriva om och skriva om och skriva om. Jag vet inte hur många olika versioner jag av mitt manus nu har i min mapp. Säkert är det över tio. Nu tänker jag emellertid: den elfte versionen kan tänkas vara den slutliga. Eller kanske är också det att drömma lite för stort. För tillfället!

Idag har jag haft handledningssamtal på snöregninga Söder. Det har varit väldigt trevligt! Lite orolig var jag över att mitt nya synopsis skulle av handledaren mottas med en nypa salt, men icke! Den rena och skära (eller kanske röda... blod är ju ändå rött) tragedin som i synopsis/et presenterades menades vara mycket bättre än förra versionen. Så fint! Över detta blev jag glad, vad annars bli när ens kreativa arbete uppskattas och mottas med... positiv kritik? Alltså är det värt att fortsätta sitt enträgna skrivande, för jag har uppenbarligen men faktiskt utan att jag själv noterat det, kommit en bit på vägen:
Handledaren menar jag i manuset nu fått en tydlig början, tydlig mitt och tydligt slut.
Aristotelses pratar om tre akter och vem om inte jag har funnit mina egna tre akter! Glad över detta. Glad glad glad och faktiskt nu taggad på att sätta igång med att i manuset nu få in de nya små idéer som efter samtalet blommat i min hjärna, vilken tydligen är av bördig jord just nu.
Många menar ju mer deprimerad en konstnär är, desto vackrare tavlor åstadkommer denne. Jag har ingen annan mening än den förra. Januarimörkret äter upp mig levande. Men det är således endast positivt! Jag tuggas just nu av tjocka till bristningsgränsen grå regnmoln, och väntar mig strax av dem sväljas hel. I mörkermonstrets mage tänker jag förtvivlat förtvina fram till maj. Frivilligt! Jag tänker frivilligt gå in i depressionen som sakta men säkert närmar sig mig. Frivilligt, ja! Kom, bara kom. Tarmar ska slingra sig kring mig, hålla mig fast i den tomma, svarta magen och dunka kring mig och bulta och arbeta så som tarmar normalt gör. Det ska jag inte ha något emot.

dags att uppdatera

Vad dålig jag varit på att blogga! Anledningen är dessvärre simpel: något skrivande på mitt manus har inte varit det mest förekommande. Inte mycket - snarare mer intet! - skedde på manusfronten. Emellertid erhöll det en ny titel, vilken jag är mycket nöjd med. Den förra passade inte innehållet, heller inte formen. För att både form och innehåll ska passa det nya namnet, måste jag slipa slipa slipa! Därför läser jag just nu: Divina Commedia. Igen...

På det avstannade skrivandet ska det dock bli ändring: nu är det på allvar dags att ta tag i det. Sluta vara lat! Enkom en termin återstår på året då jag fått privilegiet att endast skriva. Jag vill inte kasta bort detta år på intet! Något måste ske, manuset måste bli färdigt - annars förlåter jag aldrig mig själv.
Nu sitter jag och Martin således på Citykonditoriet vid Hötorget. Vi kämpar få ihop något till deadlinen vi har klockan sex i kväll. För mig går det uruselt, men Martin kom nyss och gav mig en chokladboll - kanhända socker sätter igång tankeflödet. Emellertid oroar jag mig: Har gnistan släckts? Tillsammans med alla ljusstakar och juleljus...

Jullovet har annars varit bra, bortsett skrivkrampen. Jag har varit hemma hos min familj i Växjö, varit hos min pojkvän i Karlstad. Träffat vänner. Därifrån ville jag aldrig åka. Nu sitter jag ändock här i Stockholm igen, fastnaglad - för ett tag till. Jag vill bara härifrån... Ska man vara författare ska man inte bo annanstans än i de riktiga författarnas landskap: Värmland.
Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Gustav Fröding...