Ibland har jag liknat min hemstad Växjö vid ett... ormliknande monster. Perioder gör jag allt för att radera platsen ur mitt minne, men det lyckas sällan. Andra gånger greppar de småländska skogarnas granar mina fotleder, river mig med sina barr och drar mig ner under närmaste rotvälta - för att där, naken med endast frusen jord under min mage, om än motvilligt, inse att jag behöver friden rotvältor och granskogar ändå frambringar. Jag kan ta ett djupt andetag och svälja... ångesten som Växjö allt som oftast faktiskt lägger i mitt bröst. Mitt på Storgatan står jag då och försöker skrika. Tidigare har jag skrikit så att lungorna varje gång sprängdes eller sprack, men nu: intet ljud lyckas lungorna frambringa.

Tystnaden skvallrar: jag har länge gjort mycket för att trasa sönder minnet av vad Växjö för mig en gång var, och strax har minnet glidit ur mina händer; för varje dag har det allt mer bleknat - och jag blivit allt mer skyldig. Jag skapar mitt eget monster - det är vad jag gör mig skyldig till. Växjö kanhända är ångest och återfall, men i år trivs jag med att komma tillbaka hit, med att vara här. Ety jag kan känna att jag också trivs med sjukdomen ångest: jag behöver nostalgin till att med sina naglar gräva i mitt kött, jag behöver dess tänder att bita i mitt bröst. Jag behöver Växjös och alla minnen hit förknippades grymma kärlek för att komma bort från [kanske] hatet jag bär på. Så är det.

Bilden av min hemstad Växjö ändras när jag efter en dag i gamla vänners fina lag säger hejdå till Ebba, ute i ett snöigt och kallt småstadslandskap. Växjö är inget monster, det är ju bara min gamla hemstad. Intet skrämmande i det. I Växjö finns det fullt av fint: vänner, familj, gator och ställen som viskar om en tid som var men aldrig är igen. Det är kanske i detta faktum monstret ligger och lurar. Låt det lura. Så, det snöar när jag ska till bussen och Ebba ska till Konsum, men jag klär ändå av mig... klär av mig det förbannade mot Växjö riktade agget. Jag lämnar det efter mig som ett ormskinn. 

God jul!

Här nere i de småländska skogarna är det 25 minusgrader. Hur sinnessjukt!
Hos farmor och farfar har elen gått. De eldar i kakelugnen och har matugnen öppen. Detta till trots är det fjorton grader i huset. Jag har julstädat där idag. Jag har ont i fötterna för det var så kallt på golvet. Men jag blev varm och bröt nacken för jag hade halsduk hårt knuten för att hålla värmen i huvudet.

Så, redan har jag fått en ny bild av min kvinnliga huvudkaraktär. Vi kan här kalla henne... Gudrun. Varför Gudrun vet jag inte, men det var det första som dök upp i huvudet.  Nu genast ska hon ta plats och form, jag tycker mig efter min bearbetade backstory känna henne som något hon inte var förut... Så fort ljuset nu på henne faller: hon ÄR INTE ursprungs-Gudrun. Varför vill hon annorlunda än jag! Varför lyder hon mig inte. Hon gråter och sliter sitt hår, hon skakar och lider. Så skulle hon aldrig göra tidigare. När hon fick backstory: då liksom slutade hon brinna; reste sig ur askan. Vart hon nu än går hennes fötter lämnar svarta sotiga spår, som för mig är omöjliga att tvätta bort, hur mycket jag än skurar! Det känns som: hon går inte bakom mig nu, hon tar inte mina direktiv. Istället springer hon så fort att jag inte hinner med. Ska jag följa spåren hon lämnar med sina smutsiga fötter? Kanske.

Historien blir helt annorlunda när jag nu gör perspektivet och fokalisationen till hennes. Kanhända det blir mer gripande, som min handledare vill hävda. Vad vet jag, jag har insett mig allt för fäst vid min manliga huvudkaraktär [vi kan här kalla honom...] Sven. Men hur inte vara! Jag har honom burit på sedan i somras! För mig känns det som - kan tyckas bisarrt - han är mitt barn. Om inte mitt barn så min skapelse, och det är väl näst intill samma sak. Jag har smitt och dekorerat honom så länge, att det gör mig ont att se honom till spillror krasas. Vilken plats ska han, den bortvalde, nu taga? Helvete. Jag antar det svåra är det intressanta, så jag ska inte klaga, men jag frågar mig ändå hur mycket intellekt jag ändå besitter: är det fullt möjligt att vända en historia upp och ned utan att den helt blir uppochnedvänd?

Nu är det jullov och för att inte totalt tappa den skrivandets gnista kan det vara brukligt att upprätthålla den nämnda med automatskift varje morgon. Så, för er som är obekanta med vad automatskrift är: 
Automatskrift är en litterär metod som innebär att man direkt genom skrivandet återger vad som kommer fram ur det undermedvetna. Tanken är att utan kontrollerande förnuft och estetiska samt moraliska överväganden bara... skapa. Metodens kritiker hävdar att författarna oftast medvetet bearbetat sina "automatiska" skrivförsök... detta är emellertid inte riktigt sant, vill en aspirerande författare som jag, hävda. Så, varje morgon - i alla fall nästan - detta jullov ska jag inleda dagen med automatskriften. För att skriva vad helst som ur hjärnan tränger fram genom fingrarna är intet annat än god övning och ett bra uppvaknande för att sedan sätta igång med manuset - som i detta nu ska skrivas om. 
Jo, det är dags att skriva om manuset. Hur hemskt det låta! Men hur hemskt det vara? Inte så farligt. Jag ser faktiskt fram emot att ändra om, skapa nytt och se hur min kvinnliga - nu låt säga - huvudkaraktär framträder i historien, som ändå är och faktiskt alltid har varit, intet annat än hennes.


Automatskrift: 
Usch nej jag orkar inte idag jag vill faktiskt bara direkt sätta igång att skriva, för mamma sa när jag började titta på dexter: amanda, jag vill inte störa i ditt skrivande men kan du hjälpa mig att lyfta granen. 

automatskrift

Tystnaden är i rummet igen. Bortsett Aesop Rock som lördagssjunger i sängen.
Catullus sitter i hallen och tittar på mig. Han ser ut som en prydnadskatt! Som vore han av... glas. Nu kom han till mig, la sig i min hand och spann.

Jag känner mig slut i huvudet.
Jag saknar Erik fast det bara är en timme sedan han åkte hem.

Det har varit en bra vecka. I onsdags tittade vi i skolan på "The Singing Detective". Det kan vara den värsta serie jag någonsin sett. Dexter är mycket bättre.

Inte ett ord får jag ner. Jag måste äta frukost och röka och snusa och duscha och gråta och klappa katt. Räkostkatten. Han ligger kvar i min hand, snarkar.

Och snart är det jul också. Herregud.
Julfesterna har börjat. I torsdags, på filmbasen och Dramatiska Institutet. Öl och ost och grejer. Och ett styckat lamm på bordet... Hundra cigg, blöta fötter, infekterat skoskav och tomt dansgolv trots påkostad DJ... Men... så fin kväll det var <3

Julbaket har också börjat. Eller, nu kanhända har det slutat.
Hemma finns: nötkakor, pepparkakor, lussebullar, kola, toscakaka...

Frukost?

Har insett att mitt manus brist är struktur. Det är inte lätt att få till det. Nyckelscener saknas, ställningen faller, skruvar passar inte. Idag ska jag skriva ut alla nästan hundra sidor, sätta upp dem på en vägg i sovrummet och flytta runt dem och kryssa. Klistra post-it-lappar och markera med rosa marker. Stryka och knyckla ihop, kasta och bränna upp. Jag blir snart hysterisk. Jag vill så mycket, men varken tid eller hjärna eller tandkött räcker till.

Nu sitter jag på skolan igen. I ett rum med fjärilar på väggarna och med gardiner som är gröna som en djungel för fönstren. Det säger mig: sommar, sommar, sommar!! Sommar! Men ute är det herregud kritvitt. Bor jag i Norrland? Vad hände med de milda vintrarna? Jag kommer ihåg när jag bodde i London och hade jeansjacka och genomskinliga strumpbyxor i tygskorna, under den kallade kalla årstidern.
Det enda ställe där det där då på riktigt var kallt var i izrummet, i vilket jag och min kusin Olivia bodde. Det tog fyra, fem dagar för vår tvätt att torka, och vårt nytvättade hår frös till is under natten. I rummet var det kallare än utomhus. Tre möss frös ihjäl lagom till julafton.

Vad hjälper melonsnus! Intet! Men i den halvdimmiga småbakfyllan orkar jag inte seriesnusa General för att få ner scener. Det smakar liksom illa i munnen och hela jag luktar rök. Man ska inte vara inne i rökrum! Inte heller ska man vara för sugen för att titta på Dexter när man kommer hem efter att ha varit ute och druckit öl och rökt i rökrum - för då orkar man inte duscha. Sitter man uppe och tittar på Dexter orkar man inte gå upp tidigare till skolan nästa dag, således blir man sen och hinner inte duscha. Jag är som en röksvamp. Lukten sitter i huden. Poff.

När jag vanligtvis sitter och skriver sitter ofta inspirationen i snusen. Att ta ytterligare en snus brukar vara det enklaste av knep när kreativiteten brister, så som nu. Åh, det går inte mycket bättre att skriva idag än igår. Igår slutade jag nog skriva redan vid ett. Tittade på Dexter och åt pepparkakor istället. Det beteendet försöker jag undvika idag. Jag måste få ner något vettigt! Fortfarande är jag motsträvig till att skriva treatment - det gick ju så dåligt igår. Jag vill bara skriva scener, det är mycket roligare att finjustera än att grovarbeta.

Sympatierna för min huvudkaraktär ökar och ökar. Han har fått en hemsk barndom och en hund. Detta var vad jag från början in i det sista ville undvika, men skapandets process leder mig osökt till det kära gamla ordspråket "det blir aldrig som man tänkt sig". Jag känner mig dock inne på rätt spår och ska bara sätta i hjulen för att åka ytterligare framåt. Men de skarvar i sina fästen, jävla melonsnus.

Har nu haft samtal med min lärare, jag har blivit rådd att skriva treatment nu. Men jag vill inte! Jag vill bara skriva scener - men de blir osammanhängande och jag tappar bort mina karaktärer... Min kvinnliga s.k. huvudkaraktär försöker jag lära känna, men hon är hur svår som helst att förstå sig på. Hur är hon egentligen? Backstoryn håller inte. Det enda jag de facto vet om henne är att hon har ett ansikte liknande ett fält som härjats av åska och hagelskurar, och som vittnar om ett löfte om ytterligare åskväder: en gång kommer lidelserna att förbränna det ända in i benet. Men hur komma dit! Liksom de andra mest framstående karaktärerna försvinner hon i intertextuella dialoger och drunknar i alla referenser jag vill få med. Jag gör allt för att undvika en Beck-stämpel. Jag eftersträvar djup och intellekt! Jävla skit, vad jobbigt det är att på allvar börja och försöka vara seriös.

Treatment alltså... Ett treatment är en sammanställning av filmens handling, utformat som en lista där man punkt för punkt återger händelserna i den ordning som de ska komma i filmen. Varje steg i berättelsen får ett eget stycke på minst tre och max tio rader. Allt som har betydelse ska finnas med men detaljbeskrivningar ska undvikas. Scener som innehållsmässigt hänger tätt ihop kan - och bör! - slås samman till sekvenser.  Avgörande moment i dialogen sammanfattas och korta presentationer av framträdande rollfigurer flätas in allteftersom de dyker upp i berättelsen. Lämplig omfattning på treatment är mellan 20 och 30 sidor - så det gäller väl att sätta igång!!

Skrivardag 2! I mitt huvud ekar det. Jag vet inte var jag ska börja. Jag är så trött också. Trots att jag i natt sov i en säng. Men Tulle var så stimmmig, han var tvungen att provklättra på alla nya möbler som tillkommit, så som tre bokhyllor, en liten byrå och så vidare. Arg på honom kan jag förvisso inte bli, inte sedan han tittar på mig med stora klotrunda ögon som säger: "Men va? Vadå, Mammaaaa?". Han rev ner filtarna jag hängt upp över fönstret, eftersom det är en parkering utanför som lyser upp hela rummet. Då blev det ljust och jag fick knyta en strumpbyxa över ögonen.
Jag är inte alls så peppad på att skriva idag som jag var igår. Efter skolan ska det bli glöggmys hos Gusse, det ska bli kul! Hans lägenhet är som en biosalong, eller, det är sådana tapeter i den som det är på SF-bio - och han har en gigantisk filmsamling. Sedan ska jag träffa en tjej som heter Therese, vi ska dricka ölen som skjutits upp sedan augusti, haha.

Har precis haft ett samtal med läraren angående min nya idé om slutet på mitt manus. Pånyttfödelsen, det moraliska dilemmat, den nya jämnvikten. Han gillade mina nya idéer, tyckte att de var bisarra och helt "crazy". Emellertid oroade han sig om man verkligen får skämta och driva med den sanna historien jag fiktivt gestaltar - han behöver dock inte oroa sig, ty jag avser inte skoja. Jag är helt seriös med allt det sjuka som kan hittas i mitt manus. Sågar och saxar och knivar och gråt och jämmer och svartsjuka och litteraturkritik. Våld kan ibland anses skrämmande komiskt, och på något sätt vill jag ha det så.
Det skrivs för övrigt inte bara dramatik här på skolan idag, utan det föregår också minst sagt en hög halt drama: nyss fick en i klassen sin Mac stulen!!!!!! Fast nu har den tydligen lämnats tillbaka. Dramatiken tätnar, således.

Äntligen en ny vecka! Denna vecka är det inget annat än intensivvecka på skolan. Men hur komma igång... Jag äter pepparkakor och dricker te och snusar och lyssnar på bra vakna-musik. Jag tror det onekligen nu gäller att få saker gjorda, vilket jag ser fram emot. Faktum är att jag tror att jag kommer att få det; jag smyginledde intensivveckan redan igår genom att lyckas få ner flera scener, samt lite [dålig] backstory. Hela eftermiddagen och den tidiga kvällen satt jag och Mia på café Mineur i Gamla stan och skrev, skrev, skrev. Sedan blev jag helt tom i huvudet, åkte hem och drack en liter julmust och åt sju apelsiner och några äckliga gamla matrester. På tv visades Beck. Jag tittade men ville typ skjuta mig själv i huvudet ett antal gånger. Förstår inte varför jag tittar, jag vill nog plåga mig själv, jag vill nog hitta fel, irritera och störa mig. Och det var exakt vad jag gjorde! Gick och la mig nöjd och belåten, med tanken att "om Beck kan sälja borde väl också mitt manus kunna sälja". Om manuset någonsin ska bli sålt - eller ens färdigt! - kan tyckas det är dags för mig att sätta igång, bli intensiv. Hejdå.

Jag har haft en helt vit helg. Ute är det fullt av snö. Jag är fortfarande förkyld men ögonen är mycket bättre. Skönt! Genom mina variga och blodsrinnande ögon har jag i veckan fått se världen på ett annat sätt än jag tidigare gjort och det har inte varit trevliga syner. Människor är hemska mot de fula och otäcka. Förbipasserande människor väljer att titta ner i marken, kassörer i matbutiker väljer att vid första anblick slå ner ansiktet, man får ingen hjälp fast man vänligt frågar. Det är ju ett skämt egentligen.

Igår vågade jag efter ett par tragiska dagar visa mig ute bland folk; var på Myrorna och IKEA och köpte massa saker till nya lägenheten.  I veckan kan jag verkligen komma igång med installation av hem! Fruktansvärt skönt ska det bli med en säng, trots att jag börjar vänja mig vid luftmadrassen.
Sedan jag flyttade från skräcklägenheten på St Eriksplan har jag sovit mycket bättre. Istället för tre timmar per natt har det lätt blivit sex [timmar]! Känner mig som en ny person och jag har inte ens känt mig sorglig av att vara socialt handikappad under en hel helg.
Ibland kan jag tänka jag behöver ensamheten.

Det har varit en tuff vecka. Jag har chockskräckflyttat över tunnelbana och fått smaka både förtvivlan och hopplöshet. Min kära Amanda har flyttat tillbaka till Karlstad och jag har nu ingen att hata Stockholm tillsammans med. Kanske ska jag försöka sluta hata staden, jag ska försöka sluta sakna henne också, fast det är svårt! Jag undrar: vem ska jag klä ut mig till muslim med, vem ska jag köpa en marmeladkorv och öl med för mina sista enkronor, vem ska jag snåla med på PrisXtra? Vem ska jag argsint och bittert titta på Idol och dricka julmust med? Leta fjärrkontroller med? Men kanske främst: vem ska jag nu ta hand om på fyllan?! <3

Under den hårda veckan har jag insett att jag har en väldigt fin vän i Ivana, som låtit mig och min katt bo hos henne fram till jag fick nycklarna till min nya lägenhet. Tack och lov för att i alla fall vissa vänner finns i närheten! Snart åker jag till Växjö för att hemma i skogen fira jul. Det ska bli skönt att träffa gamla gymnasievänner, och så klart min underbara Emilia. Efter jul åker jag till mitt kära Karlstad för att fira nyår och vara med Erik. Ska stanna i nio dagar och dit längtar jag! Ska bli jättekul, jag saknar mina värmlandsvänner så mycket. Då är dessutom nästintill alla som i höstas liksom jag flyttade därifrån, hemma. Jag tror det blir ett fint jullov.

Innan det blir jullov ska det vara intensivvecka i skolan. Skönt att [förhoppningsvis] på riktigt få saker gjorda! Jag har ju fått min spådom att skicka in synopsis i mitten av januari, så jag måste verkligen ta tag i mitt manus och se till att jag kommer någonstans. Till ikväll har jag deadline på backstory om min kvinnliga - jag vill inte gärna kalla henne huvudperson, men låt gå för att filmens titel syftar på henne - huvudkaraktär så jag ska idag försöka få ihop något vettigt. Men det är ack så tråkigt! Mycket roligare att skriva scener. Det ska jag göra nu. Hejdå.

Kom precis att tänka på när jag och min fina vän Terese var på Solareturen i Karlstad för att fynda litteratur. Det var en gång som alla andra gånger, fram till jag vid litteraturavdelningen hittade en något undanskymd bokhylla med endast en hylla fylld: fjorton svarta läderböcker med guldade silkesidor stod och tryckte ryggarna tätt mot varandra. Det visade sig vara August Strindbergs samlade verk. Utom mig av glädje ropade jag till mig Terese, som skyndade dit och liksom jag nästintill svimmande. Jag drog ut en bok och upptäckte den, precis som de andra tretton, vara i fulländat skick - kanhända de aldrig öppnats. Pärmarna knakade, jag tittade efter priset: 150 kr! Då svimmande jag. Hur kan man sälja fjorton band Strindberg för 150 kr! Vem köper August Strindbergs samlade verk utan att dem läsa? Jag blir upprörd. Lika upprörd över att jag i desperation över att jag ännu inte har några möbler, nu har fått ställa böckerna på golvet! Catullus tuggar på dem, tänderna tränger igenom kanterna. Över det kan jag inte bli varken upprörd eller arg, det är väl enkom fint att också han gillar Strindberg.

Jag har tagit tag i skrivandet igen. På grund av chockflytten har det kreativa flödet varit tilltäppt ett antal dagar och nätter. Fortfarande störs jag av stöket i nya lägenheten; kassar och lådor överallt, grus och saknade saker och möbler. Men, hjärnan får inte rosta sönder på grund av sådana småsaker! Jag inspireras av snön som tung och vit faller i mörkret och därför har jag seriesnusat och druckit tjugofem koppar te - och skrivit en ny inledning på filmen. Har insett att jag omöjligen kan kill all my darlings. Nog för att jag verkligen knivhuggit och slitit ur inälvorna och skurit sönder voice overn, men de litterära referensera får inte tillintetgöras!

Att de litterära referenserna skulle komma att återuppstå har jag nog vetat sedan jag antog mig ha dödat dem. Sakta har de kommit krypande till mig; som har de med hjälp av jordens rötter dragit sig upp ur graven jag motvilligt grävde åt dem, har de jordiga om knäna och händerna besatt min hjärna och mina fingrar igen. Från knäna har de idag rest sig och nu står de framför mig åter: de litterära referensernas osynliga spökkroppar trycker sig tätare till min kropp än någon levande någonsin har gjort. Åh, jag ska på riktigt bära hem dem till mig, omfamna och låta dem slingra sig som en boa kring min hals. Jag antar ingenting kommer att mildra deras ilska över att jag begravde dem levande; de ligger redan i min säng och gör mig galen.
Jag tror: snön faller, varje flinga på sin rätta plats.

Jag har funnit tjusningen i att mata marsvin! Hur roligt är det inte att betrakta deras små käkar frenetiskt arbeta, hur hjärtevärmande är det inte att se dessa djurs tassar, liknande både klor och händer liksom fågelfötter, hålla fast i en clementinklyfta. Marsvinens munnar är ljust rosa och läpparna hårtäckta. De kurrar från struparna och ljudet får mig att stanna upp i stress och sjukdom: ty det är som att mellan deras käkar möta de växlande strömningarnas oroliga böljegång, de påtvingande tankemassornas brottning, för att i sista tuggan nå upp till full medvetenhet, inre slutenhet och klarhet. Deras lugn smittar onekligen av sig.
Har alltid ansett marsvin vara något intelligensbefriade, vilket de också är, men faktum är att de flesta söta och charmerande varelser saknar intellekt. För sig själv finner man ju alltid regler som ursäktar ett undantag, därvid vill jag framhäva att Catullus kan vara den enda varelse - också inräknat människor - som besitter både intelligens och charm.
Marsvinen är inte rädda för Catullus. Katten själv däremot, utsöndrar andetag som små rädda fjärilar när han ser de fluffiga gnagarna tugga i sig clementinklyftorna. Jag tror han är ytterst fascinerad.
Nu ska jag återgå till att vältra mig i narcisistisk förtvivlan. Mina ögon! Mitt ansikte! Om man ändå var ett matat marsvin.

Nu har jag äntligen flyttat! Nu ska jag bara packa upp. Och köpa möbler :( Jag går under!
Catullus verkar trivas. Han är jätteintresserad av marsvinen Maja och Markus som bor här. De verkar emellertid inte ha så mycket till övers för honom. Lilla skrutten... Det märks att han gör sig hemmastadd: han har redan placerat sig i handfatet och även i badkaret. Förhoppningsvis kommer mamma och pappa upp med lite möbler till mig om två veckor, då även Tulles klätterställning. Om vägarna är bra. Gud vad osammanhängande jag skriver, men det är för att jag har ögoninflammation:

Mitt ena öga har tagit sig upp från kinden tillbaka till sin rätta plats, bara för att det andra ska börja rinna neråt. Det känns som att ansiktet smälter. Varet är rött. Om jag kliar mig i ögonen, vilket jag inte kan låta bli att göra, kommer en tjock rödvitgul hinna på mitt finger. Hinnan är slajmig som fan och torkar in snabbt. Då får jag riva bort den. Resterna ramlar ner på min tröja. Varet fastnar fort i ansiktet. Jag upptäcker det inte förrän på kvällen.  Ivanas (<3) vatten har förgiftat mitt ansikte vidare, så jag har fått fem finnar. Jag känner inte igen mig själv. Fy fan, det är inte konstigt att folk vänder sig bort när de ser mig. Jag undviker speglar i yttersta mån.

Ingen tittar på den som har blodigt öga. På tunnelbanan ser folk bort, vänder ner blicken eller byter plats. Slår upp en tidning framför ansiktet, för att slippa påminnas om att det sitter någon med blodigt öga bara en bit ifrån. De är alla rädda för att den som har blodigt öga gråter. Kanske också att det blodiga ögat smittar, inte inflammation utan infekterade tårar.

Känslan av plötslig tomhet blir total.
Sätra tunnelbanestation öde förutom jag och cigaretten.
Den brinner långsamt, jag låtsas att jag inte röker.
Men mitt öga suger hårt och suger: jag får rök i mitt infekterade öga.
Men vad gör det. Sveda är en känsla och människan, liksom jag, eftersträvar känna.
Ingen teknologi existerar förutom monitorn som i kylan visar två minuter till Ropsten.
Då hamnar jag plötsligt mellan två världar. Inte Sätra och Ropsten, de är ändå nästan samma.
Men så: luvan faller ner mot min rygg och påminner mig om att det finns rörelse. Jag blir nästan rädd.
Vintern är förjävlig. I år är den av den sort som äter sig in och förgiftar.
Min hosta!
Mitt öga!
Mitt hjärta!
Det finns ett tuggummi framför mig på marken.
Intensivt tuggat för att spottas ut, för att trampas på och frysas fast.