Känslan av plötslig tomhet blir total.
Sätra tunnelbanestation öde förutom jag och cigaretten.
Den brinner långsamt, jag låtsas att jag inte röker.
Men mitt öga suger hårt och suger: jag får rök i mitt infekterade öga.
Men vad gör det. Sveda är en känsla och människan, liksom jag, eftersträvar känna.
Ingen teknologi existerar förutom monitorn som i kylan visar två minuter till Ropsten.
Då hamnar jag plötsligt mellan två världar. Inte Sätra och Ropsten, de är ändå nästan samma.
Men så: luvan faller ner mot min rygg och påminner mig om att det finns rörelse. Jag blir nästan rädd.
Vintern är förjävlig. I år är den av den sort som äter sig in och förgiftar.
Min hosta!
Mitt öga!
Mitt hjärta!
Det finns ett tuggummi framför mig på marken.
Intensivt tuggat för att spottas ut, för att trampas på och frysas fast.