Jag har dödat alla mina darlings. Jag känner mig väldigt nöjd med det och efter handledningen som jag nyss kom ifrån känner jag mig taggad och bra. Min historia är komplex, den är förtätad och djup, samtidigt som den är realistisk men ändock jävligt upphöjd. Det ska bli något av den. Min handledare råder mig nu att genast skriva treatment och utifrån det sedan skriva hela historien - igen. Haha. Men jag misströstar icke, jag ska komma vidare, jag ska sälja mitt fucking jävla manus, skapa debatt och provocera som fan. Jag vet i alla fall två människor som i sanning kommer tacka mig när de sett filmen!

Här äter vi utan uppehåll, kreativitetens tarm känns liksom förstoppad.

,,Det är hur du rör dig och fläcken i ditt öga, 
det är hur du ler, dina läppar just före du skrattar. 
Det är sättet du rör mig och hur du får det svåra att bli lätt,
hur du sover och hur du vaknar och vänder dig nära. 
Hur du fångar mitt dåliga humör och på något sätt gör allt bra
Det är hur du pratar och hur du för din hand genom mitt hår, 
som gör det så enkelt med dig; kom så slår vi sönder alla klockor! 
Och låser, lägger oss tätt intill, lämnar alla problem utanför,,

Nu får jag fan komma igen! Idag är jag hur dålig som helst på att skriva, inget kommer ur vare sig huvudet eller fingrarna. Jag ogillar min huvudkaraktär skarpt - än mer nu när jävla Martin poängterar han inte tycker mitt för min huvudkaraktärs valda namn passar hans personlighet. Vad fan ska han heta då?! Det har Martin minsann inget svar på, ens ett förslag (bortsett Benny, som går bort direkt). Fan, jag kommer inte vidare in i min andra akt. Och namnfrågan skaver och kliar! Jag blir kittlad under fötterna! Det är i och för sig lite kul.
Jag har hela första akten klar, men den antar jag är för lång då den löper på fan i mig drygt fyrtio sidor. Jag har tjugo sidor på tredje akten men INGA på andra akten. Funderar på om jag ska göra något lite halvvågat och försöka lägga fokus på K under den akten - kanske till och med byta perspektiv? Kanske tredje akten kan må bra av det? Vad vet jag! Intet! Här äter vi hela tiden, dricker lite vin, jävlas med varandra. Käkar godis, går en promenad. Snusar och röker, skalar frukter. Kastar papperslappar och river sönder födelsemärken. Petar på varandra, kokar kaffe och te. Lyssnar på musik, smyger med vinet. Blabla. Tänker alldeles för lite! Men, jag pratade med min lärare innan. Han sa att jag hade en jävligt bra story, men att den fortfarande går att fördjupa. Hallå, jag har ingen spade längre! Jag tror jag tappade den någonstans i typ februari, kommer därför aldrig till Kina eller Oscarsgalan (peppar peppar!!). Har deadline klockan åtta. När allt är inskickat ska vi spela Chicago igen, dricka vin och ha det gött. Det är roligt att vara här! Önskar jag kunde vara lite mer produktiv!

Det var en jättebra dag igår! Stället vi bor på är jättebra, alla har eget rum med skrivbord och sådant. Köket är fullt utrustat med godis, frukt, te, kaffe, bla bla bla. Jättebra! Det finns ett stort dagrum där de som inte vill sitta instängda på sina rum kan sitta och skriva, såsom jag, Martin och Jesper förtillfället. Åhhh det är SÅ skönt att komma bort från Stockholm, så skönt att ha en hel ö till förfogande! Så skönt att i en vecka ha superrutiner! Vi har fått schema som inbegriper frukost, fika, lunch, fika, middag, fika. Där emellan ska det skrivas; så mycket annat att göra finns inte - om man bortser från de obligatoriska promenaderna längs havet då. (som jag ännu inte tagit... rutiner, japp). Jag har köpt tre paket cigg och sex dosor snus, nu ska lungor brännas och tandkött frätas - för så går det dessvärre till när jag skriver. Ju bättre jag skriver, desto mer nikotin behöver jag, som liksom för att hålla tempot uppe, hålla kvar kreativiteten. Det är dåligt, jag vet, någon gång ska jag sluta. Men det vore dumt att göra det nu! Igår gick det bra för mig med skrivandet, skrev klart slutet - skakade. Förlåt, men det är så sjukt kickande att skriva om mord och förödelse. Detta med Vinnie Paz eller Necro  skrikande i öronen. Jag har emellertid lite problem med min andra akt, men jag ska försöka ta tag i den idag!

"Det ultimata vore att hitta ett lik", sade Jon i min manusklass tidigare idag. Vi stod vid havet, nyligen anlända till vackra Fårö, där vi nu befinner oss; tolv aspirerande manusförfattare samtliga med hopp om en kreativ vecka. En vacker replik ytterst passande det magnifika landskapet; vågor slog mot den kalla sanden, kvällssolen låg på, skuggade ansikten och bländande ögon. Jag hoppades nog lite, för enkom min egen skull, att något en drunknad kropp skulle flyta fram ur vattnet och kräla upp vid mina fötter: Det enda som saknas är väl en död kropp! När många ändå skriver om förödelse och tragik kanhända död grundar för lik för fantasier och spekulationer.

Resan hit var ganska lång, men väldigt trevlig. Jag, Jesper, Martin och Sebastian skulle vara duktiga och skriva på båtresan, men vad hände! En kortlek kom fram och vi spelade Chicago i fyra timmar. Må väl vara bra som hjärngympa! Jag känner mitt huvuds celler är på g. Miljön här bäddar onekligen för det: DET ÄR SÅ VACKERT OCH FRISKT HÄR. Men, jag vet inte varför, det ultimata vore nog ändå att hitta ett lik. Jag ska rota i mina garderober.

På måndag åker jag med manusklassen till Gotlands Fårö. Vi ska skriva färdigt våra manus samt besöka Bergmans grav. Kanhända konsumera småborgeligt boxvin för sakens skull, försöka finna djupet i våra texter genom att te oss melankoliska och förbittrade emedan vi kedjeröker och förtär det förut nämnda ur plastglas. Det ska bli kul! Jag är dessvärre ett stycke oroad över att jag kanske inte kommer att bli färdig med mitt första utkast, trots gedigna försök. Det är så jäkla mycket i huvudet just nu.
För tillfället sitter jag hos min fina, underbara vän Emilia. Klockan är redan strax fyra, vilket är oroväckande. Vi hade tänkt ägna hela denna dag åt studier! Så blev det olyckligtvis inte, på grund av det ena och det andra och Catullus - det var fan så han härjade i natt och i morse. Således dags att försöka sätta igång nu, något måste herregud bli gjort.

Så är Citykonditoriet återupptaget. Igår satt jag här, även idag. Idag har jag trots att jag snöade in på "veckans snackis" (Rebecca Black?????????) ett ganska bra tag (förlåt men jag kan inte låta bli att skratta åt den lilla tjejens låt och tillhörande musikvideo, ej heller alla parodier som gjorts), fått ganska mycket gjort. Dessvärre tror jag mig skriva alldeles för mycket. Optimalt är att antagonismen/antagonisten presenteras tjugo minuter in i filmen, alltså på manussida nummer tjugo (plus minus två, tre). Ännu på sida trettiofyra har jag inte introducerat K, och det lär dröja ännu fem sex sju sidor innan hon dyker upp... Jag antar jag har ett behov av att spy för tillfället, sidor så väl som kräk. Jag får städa upp senare. Nu stänger de här, vad är det med fik egentligen! Ivägschasad blir man, så fort fingrarna börjar tonsätta tangentbordet.  


Bilden föreställer för övrigt Jesper, han är lite av min vapendragare, tillika fin vän och manusförfattare!

Det finns så mycket idioti i denna värld! Världen, som jag ibland, även om det sällan framgår, tycker är vacker, känns emellanåt så in i märgen förpestad av sjukdomen människan. Homo sapianes! Den enda varelse sagd vara försedd med förnuft, är också den enda varelse som hänger fast sin tillvaro vid oförnuft. Jag läser Nietzche: "Människan är det grymmaste djuret" och jag håller med. Mycket pratas det om katastrofer, allt från smärre till större, jag vill mena den enda verkliga katastrofen  - eller kanske hellre tragedin!! - fan i mig vara människans fortsatta existens. 

Jag har precis haft handledning och jag är RÅPEPP på att skriva! Jag fick massa positiv feedback, tillsammans med min för dagen lyckade research (samtal med DN-människor) och det faktum att min handledare gillade mitt episka slut hur mycket som helst, kallade det "vacker poesi", känner jag mig stolt och glad. Nu ska jag slipa lite på mitt synopsis, där fanns det ändock lite att fila på - för att det ska bli så nära perfektion det nu kan bli! Sedan ska jag fortsätta spotta ur mig scener till mitt first draft (ska vara färdigt på söndag, har ca 80 sidor kvar att skriva... heh)! Hoppas glädjen håller i sig, hoppas jag får ned nåt bra nu.

Jag försöker låta bli att tänka, för jag får förbannad huvudvärk av alla tankar utrustade med hammare och spik. Det bankar i skallen på mig! Livet bara springer förbi! För fan. Emellertid försöker jag, nu när våren alltjämt är här, friskna till och vara lite sund och solig. Jag måste lära mig att varje motgång är ett minne för livet. Hmm... jag skådar mig själv om nätterna, försöker förstå mig på mig själv och min karaktär. Lär mig mycket, men förstår att det är värdelöst att lära sig utan att tänka, allvarligt! Fast.. att tänka utan att lära sig är rakt av farligt.
Jag antar jag måste bida min tid; betrakta, beakta, vakta, alla får lida sin tid. Vi aspirerande konstnärer strider vårt krig undertryckt, men alla har samma törst: vi vet att det handlar om att hamna först. Och hur jobbig är inte den tanken, hur ingrodd i min kropp är den inte! Det är jävligt svårt, rent av omöjligt. Jo! Skam dem som alltid ser den ljusa sidan... För er som inte visste det är cynism en högre form av klarsynthet, så mycket har jag tänkt ut. Nu ska jag ge mig iväg till Café 60, möta upp Jesper för att skriva på manushelvetet innan det är dags för handledning!   

Idag fick vi sluta tidigare från skolan! Kanske var det behövligt, sedan vi tittade på Persona. Gud vilken fantastisk film! Bergman alltså. Vilken man. Tänk om man hade en procent av hans skicklighet... Vi pratade synopsis idag. Jag har hållit på med mitt synopsis i tre månader ungefär, haha. Men nu är det väl färdigt, antar jag. Både försäljningssynopsis och produktionssynopsis. Mitt produktionssynopsis suger. Filmen verkar liksom dålig; jag menar ett utrymme på tjugo rader kan knappast omfatta någon psykologi.

Men, jag är ganska nöjd. Nu får det fan i mig vara nog. Jag måste börja skriva HELT NYA scener. Inte klippa och klistra! På söndag ska FIRST DRAFT vara färdigt..! Känner mig lite stressad. Jag har ont i hjärnan; mitt huvud är en elektrisk stol där oskyldiga avrättas hela tiden. Jag har gjort så mycket research om fallet min film handlar om att jag känner mig som mördaren själv. Jag rusar omkring i patetiska sicksackmönster med en gång som den som går mot sitt öde - som väntar jag på att polisen ska haffa mig! Och fallet säger sig vara preskriberat. Preskriberat! Hah! Ingenting kan preskriberas, inte en tanke, inte ett ord. Vad som sägs vara det, biter sig fast vid min fruktans spenar och gör mina nätter mörka och dimmiga:
Jag tänker på den riktiga mördaren, den som faktiskt dödade kvinnan som jag ägnat månader att hitta fakta om. Hur gick det egentligen till?

Jag tänker att mördaren plötsligt framför sig såg handen som skulle dräpa kvinnan, handen som hennes liv satt på som en bistert tuktad nagel. På en hård hand, kanske världens hårdaste; en hand säkert allt för van att handskas med eld och brinnande järn för att han någon mildhet kvar när manikyrens timme kom. Jag tror att den riktiga mördaren är (om nu levande alltså) en sådan vars ansikte har uttrycket av att ha luktat på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.
Så är emellertid inte min fiktiva mördare! Han var så från början. Men det blev inte filmiskt. Nu är han en mes, vilket jag tror jag tidigare skrivit. Han pallar helt enkelt inte trycket. Synd för honom. Därför måste också han dö - emedan han redan luktar lik.

Hittade en snusdosa i kylen. Blev lycklig, kort, och erinrade mig om att jag köpt blåbärsmuffins på ICA! Och så har jag mangote. Således inga undanflykter att inte skriva. Men jag är förvirrad. Jag känner mig vara nära, jag har en hud av myror. Men något saknas, jag tror det är kreativitet och disciplin. Jag vill lägga mitt morbida pussel, jag vill bli en robot utan stoppknapp och bara skriva, skriva, skriva! Agerande utifrån mina fantasier och psykologiska drifter vill jag skynda mig fram till tillståndet i vilket ingenting kan hålla mina fingrar från tangenterna. Som Bergman vill jag bli!

Jag vill slita av mig mitt liv som en t-shirt.