Idag fick vi sluta tidigare från skolan! Kanske var det behövligt, sedan vi tittade på Persona. Gud vilken fantastisk film! Bergman alltså. Vilken man. Tänk om man hade en procent av hans skicklighet... Vi pratade synopsis idag. Jag har hållit på med mitt synopsis i tre månader ungefär, haha. Men nu är det väl färdigt, antar jag. Både försäljningssynopsis och produktionssynopsis. Mitt produktionssynopsis suger. Filmen verkar liksom dålig; jag menar ett utrymme på tjugo rader kan knappast omfatta någon psykologi.

Men, jag är ganska nöjd. Nu får det fan i mig vara nog. Jag måste börja skriva HELT NYA scener. Inte klippa och klistra! På söndag ska FIRST DRAFT vara färdigt..! Känner mig lite stressad. Jag har ont i hjärnan; mitt huvud är en elektrisk stol där oskyldiga avrättas hela tiden. Jag har gjort så mycket research om fallet min film handlar om att jag känner mig som mördaren själv. Jag rusar omkring i patetiska sicksackmönster med en gång som den som går mot sitt öde - som väntar jag på att polisen ska haffa mig! Och fallet säger sig vara preskriberat. Preskriberat! Hah! Ingenting kan preskriberas, inte en tanke, inte ett ord. Vad som sägs vara det, biter sig fast vid min fruktans spenar och gör mina nätter mörka och dimmiga:
Jag tänker på den riktiga mördaren, den som faktiskt dödade kvinnan som jag ägnat månader att hitta fakta om. Hur gick det egentligen till?

Jag tänker att mördaren plötsligt framför sig såg handen som skulle dräpa kvinnan, handen som hennes liv satt på som en bistert tuktad nagel. På en hård hand, kanske världens hårdaste; en hand säkert allt för van att handskas med eld och brinnande järn för att han någon mildhet kvar när manikyrens timme kom. Jag tror att den riktiga mördaren är (om nu levande alltså) en sådan vars ansikte har uttrycket av att ha luktat på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.
Så är emellertid inte min fiktiva mördare! Han var så från början. Men det blev inte filmiskt. Nu är han en mes, vilket jag tror jag tidigare skrivit. Han pallar helt enkelt inte trycket. Synd för honom. Därför måste också han dö - emedan han redan luktar lik.

Hittade en snusdosa i kylen. Blev lycklig, kort, och erinrade mig om att jag köpt blåbärsmuffins på ICA! Och så har jag mangote. Således inga undanflykter att inte skriva. Men jag är förvirrad. Jag känner mig vara nära, jag har en hud av myror. Men något saknas, jag tror det är kreativitet och disciplin. Jag vill lägga mitt morbida pussel, jag vill bli en robot utan stoppknapp och bara skriva, skriva, skriva! Agerande utifrån mina fantasier och psykologiska drifter vill jag skynda mig fram till tillståndet i vilket ingenting kan hålla mina fingrar från tangenterna. Som Bergman vill jag bli!