Igår natt läste jag igenom mina gamla dagboksanteckningar från gymnasiet, jag vet inte varför. Nostalgi gör ju ONT, och nostalgi så som känsla är svår att tolka, ety i efterhand inte man kan veta om det är ett påhittat minne som karvar sig in i själen, eller ett rakryggat faktum. Dörren till det förflutna låter sig inte öppnas utan gnissel. I natt åt jag upp all min lätta gymnasieångest, som serverades till mig på silverfat. Ångesten var som kakor av den sort som förkalkar, som smakar äckligt men är så goda att man inte kan låta bli. En till, en till, en till - tills jag spyr! Äckel är ibland gott, det har jag lärt mig av Sartre - även om han kanhända är av annan åsikt.

I dagboksanteckningarna står det: Jag tänker på män med knivar och män som sprättar upp tjocka kvinnor för att surpla i sig fettet från deras valkar, för att kväva sin egen utmärglade ångest! Jag vill skriva om sånt!  Men alla tycker att jag är dum i huvudet då. Det kanske jag är!!! 
Jahaja. Nu gör jag allt för att låta bli att skriva om sådant, för jag blir dum i huvudet då. Lite sans och vett vill jag ändå behålla, men de där knivarna... De hindrar mig från att tänka klart. Helt klart är jag besatt av våld. Det är svårt, för idag skriver jag intet annat än ett drama med ett olyckligt slut. Till ett sådant behövs inga knivar eller serviser som krossas, det förtätar inte, snarare förkalkar det. Våldet måste bort och ersättas av mänskliga människor, människor som inte vill käka fett från mördade fetton. Nepp.

Jag hatar att jag inte kan sitta på Citykonditoriet och skriva längre. Sedan jag blev välsignad av en missionär där, som berättade att JESUS tror på mig och finns vid min sida, har jag liksom tappat all inspiration på golvet. Inspiration så som blodflöde eller annan kroppslig vätska: SPLASH PÅ GOLVET, på Citykonditoriets golv ligger det kvar och klibbar och fastnar på andras skosulor. I andras ansikten tycker jag mig se kreativiteten dansa, och jag vill säga: hallååå det där är min kreativitet!! Ni har stulit den!!
Äsch, jag vet att man som författare måste kunna skriva även fast det är svårt. Jag antar även dörren till framtiden inte öppnas utan gnissel.  

Jaha.
Det var länge sedan jag bloggade.
Vad ska jag blogga om då!
Jag mår som en påse luft.
Full av luft är jag; som jag blåser ut! Väl medveten om andetagen
- andetag som små rädda fjärilar skjuter jag ut i vårluften.
Att det är vår märks ändå, fast jag har ont i magen och i huvudet.
Det fladdrar och flyger så in i helvete i mig. Och runt mig! Allt jag tar i får vingar,
flyger iväg eller blåser bort.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag känner jag måste få fart på bloggen igen.
När jag skrev blogg, skrev jag mycket manus. Eller omvänt:
när jag skrev mycket manus skrev jag blogg.
Vad har hänt sedan sist då?
Min huvudkaraktär gillar mig inte längre. Han ville nog vara psykopat ändå.
Nu är han en mesjävel med dåligt psyke, allt för sympatierna...
Jag har skrivit färdigt mitt synopsis, men får kritik för RomeoochJuliaslut.
Så ska det väl vara i tragedier!
Jag har lite ångest.
Jag ser på min historia: den är fan färdig. Men hur i hela helvetet får man ihop den?
Gud vad jag hostar också, jag hostar och kräks och snorar och drömmer om mord.
Nu håller jag på att kissa på mig också, men vågar inte lämna datorn.
Det finns ju människor!!!!!!
Och alldeles för få bord på biblioteket.
Nej, men allvarligt. På mitt drama sitter en riktigt episk knut
som MÅSTE lösas upp
för att jag ska få koll på vad i hela friden jag sysslar med!!
Måste spräcka luftpåsen. Den är inte okej. Man ska väl andas något annat än luft ändå!