Igår natt läste jag igenom mina gamla dagboksanteckningar från gymnasiet, jag vet inte varför. Nostalgi gör ju ONT, och nostalgi så som känsla är svår att tolka, ety i efterhand inte man kan veta om det är ett påhittat minne som karvar sig in i själen, eller ett rakryggat faktum. Dörren till det förflutna låter sig inte öppnas utan gnissel. I natt åt jag upp all min lätta gymnasieångest, som serverades till mig på silverfat. Ångesten var som kakor av den sort som förkalkar, som smakar äckligt men är så goda att man inte kan låta bli. En till, en till, en till - tills jag spyr! Äckel är ibland gott, det har jag lärt mig av Sartre - även om han kanhända är av annan åsikt.

I dagboksanteckningarna står det: Jag tänker på män med knivar och män som sprättar upp tjocka kvinnor för att surpla i sig fettet från deras valkar, för att kväva sin egen utmärglade ångest! Jag vill skriva om sånt!  Men alla tycker att jag är dum i huvudet då. Det kanske jag är!!! 
Jahaja. Nu gör jag allt för att låta bli att skriva om sådant, för jag blir dum i huvudet då. Lite sans och vett vill jag ändå behålla, men de där knivarna... De hindrar mig från att tänka klart. Helt klart är jag besatt av våld. Det är svårt, för idag skriver jag intet annat än ett drama med ett olyckligt slut. Till ett sådant behövs inga knivar eller serviser som krossas, det förtätar inte, snarare förkalkar det. Våldet måste bort och ersättas av mänskliga människor, människor som inte vill käka fett från mördade fetton. Nepp.

Jag hatar att jag inte kan sitta på Citykonditoriet och skriva längre. Sedan jag blev välsignad av en missionär där, som berättade att JESUS tror på mig och finns vid min sida, har jag liksom tappat all inspiration på golvet. Inspiration så som blodflöde eller annan kroppslig vätska: SPLASH PÅ GOLVET, på Citykonditoriets golv ligger det kvar och klibbar och fastnar på andras skosulor. I andras ansikten tycker jag mig se kreativiteten dansa, och jag vill säga: hallååå det där är min kreativitet!! Ni har stulit den!!
Äsch, jag vet att man som författare måste kunna skriva även fast det är svårt. Jag antar även dörren till framtiden inte öppnas utan gnissel.