norge, libyen...

Nu är jag så jävla trött på oturen och oflytet.

Jag ska återuppta bloggen på riktigt i höst. Då börjar jag på Skrivarakademin och ska få mycket tid till skrivande. Denna sommar är min penna är sjuk; se hur den hostar och nyser. Jag har huvudet fullt av skit och får ingen ro till något. Saker skaver och gnager, jag behöver en oas. Ett arbetsrum, bokhyllor. Främst kanske: ett hem (har saknat ett i tolv månader nu). Jag behöver psykisk frihet och semester från mitt skitliv. Men visst, annars är allt bra. Är det förresten juli? Det framgår inte av min klädsel och gula löv ligger längs hela Solnavägen.

Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv
den smyger sig på, äter sig in
Och för varje synd man gör måste man göra en till
Det spelar ingen roll vart jag gömmer mig
för på något sätt hittar den alltid tillbaks
Jag pratade med mamma i telefon,
jag sa att jag kände mig så jävla ond
Hon sa "Du är mycket, men du är inte ond, du har
bara vant dig vid att göra fel"
De säger att sol kommer alltid efter regn,
så ge mig den solen så ska jag hälla ner den i en pool
och simma längd efter längd
och växa mig stor

Jobbar som en jäkla idiot med dokumentärfilmsprojektet. Det är underbart! Dessvärre har jag till det närmaste nu blivit fyrkantig. Hemsida om projektet kommer upp snart, spännande va! Utöver det kommer jag inom kort också få visitkort där det står mitt namn, mitt telefonnr, min mailadress och min roll i projektet: ASSISTERANDE REGISSÖR. Det känns galet bra, så jag tar mig faktiskt lov att skryta lite.

Stress, en socialt accepterad form av psykisk ohälsa som just nu gör mig friskare i huvudet än någonsin! Det känns underbart att vara ett nervvrak! Jag är inte ironisk. Snittar fyra timmar sömn per dygn för jag är så jäkla hypad på projektet jag är med i. Det är fantastiskt! Redan har vi kommit hur långt som helst. Imorgon stundar möte med producent, vilken är intresserad! Nu gäller det att inte ta ut något i förskott. Medveten är jag om att vägen till pengarna är lång och kantad med hårt jobb, men vad gör väl det. Jag kan gå hur långt som helst - gällande båda formerna av innebörden.

Idag har jag klippt film och skickat iväg till klipparen (min vän Gabriel som jobbar på ett mycket trevligt ställe). Han har av noga utvalt material gjort en sådan jävla bra trailer! Finaste Terese och jag har suttit hos min pojkvän, där jag för tillfället huserar (<3) och jobbat järnet på våra respektive åligganden. Tandkötten har flitigt fräts, magarna har stoppats fulla med cheesballs, vilka inmundigats med sked för att inte förstöra papper och datorer. Jävlar vad det är fint att vara kreativ! Jag köpte en ny jacka idag också! Tyckte att jag förtjänade det. Nu ska jag jobba vidare, ett mer känsloladdat synopsis ska följa med på mötet imorgon!   

dokumentärfilm på gång!

Dålig uppdatering, men det har hänt så mycket. Många dåliga saker, ett antal bra grejer. Kul att så många ändå kikar in dagligen. För någon vecka sedan ramlade jag in i ett dokumentärfilmsprojekt, som manusförfattare. Det är riktigt jävla spännande! Mycket jobb, men det är intressant. Detta betyder att mitt eget manus blir lidande - men bara för en liten stund. Så fort dokumentärfilmen är klar, vilket den antagligen blir i mitten av sommaren, så återupptas arbetet! Längtar! Det rycker i fingrarna. Jag har varit på ett möte angående min film, träffade en journalist (underbar kvinna, som är upphovsmannen och projektledaren till dokumentärfilmen jag får äran att vara med på!) och en filmfotograf som var intresserade av min idé. Massa nya tankar kring min film har blommat upp, och det verkar som att jag ärligt kommer att gå tillbaka lite till min ursprungsidé... Jag har handledning i slutet av maj, får se vad min handledare säger.

Detta blir ett ganska ostrukturerat inlägg, vilket jag skiter i; idag har jag ingen önskan om att ge mig in i den litterära djungelns maktkamp. Och så är mitt huvud fullt av grejer! Skrot och skit, men en del blomsterknoppar också - vilka väntar slå ut! Jag har tio timmars film att gå igenom, ett synopsis att skriva, texter att fila på och tonvis att diskutera med min KOLLEGA! Känns märkligt att säga kollega, men hon är det. Fantastisk kvinna. Jag kommer att starta en blogg om arbetet med dokumentärfilmen, där ni alla kommer att få ta del av filmklipp, samtal och intervjuer - således se arbetet flyta på och filmen ta form. Intressant va! Länk kommer senare.

Jag har dödat alla mina darlings. Jag känner mig väldigt nöjd med det och efter handledningen som jag nyss kom ifrån känner jag mig taggad och bra. Min historia är komplex, den är förtätad och djup, samtidigt som den är realistisk men ändock jävligt upphöjd. Det ska bli något av den. Min handledare råder mig nu att genast skriva treatment och utifrån det sedan skriva hela historien - igen. Haha. Men jag misströstar icke, jag ska komma vidare, jag ska sälja mitt fucking jävla manus, skapa debatt och provocera som fan. Jag vet i alla fall två människor som i sanning kommer tacka mig när de sett filmen!

Här äter vi utan uppehåll, kreativitetens tarm känns liksom förstoppad.

,,Det är hur du rör dig och fläcken i ditt öga, 
det är hur du ler, dina läppar just före du skrattar. 
Det är sättet du rör mig och hur du får det svåra att bli lätt,
hur du sover och hur du vaknar och vänder dig nära. 
Hur du fångar mitt dåliga humör och på något sätt gör allt bra
Det är hur du pratar och hur du för din hand genom mitt hår, 
som gör det så enkelt med dig; kom så slår vi sönder alla klockor! 
Och låser, lägger oss tätt intill, lämnar alla problem utanför,,

Nu får jag fan komma igen! Idag är jag hur dålig som helst på att skriva, inget kommer ur vare sig huvudet eller fingrarna. Jag ogillar min huvudkaraktär skarpt - än mer nu när jävla Martin poängterar han inte tycker mitt för min huvudkaraktärs valda namn passar hans personlighet. Vad fan ska han heta då?! Det har Martin minsann inget svar på, ens ett förslag (bortsett Benny, som går bort direkt). Fan, jag kommer inte vidare in i min andra akt. Och namnfrågan skaver och kliar! Jag blir kittlad under fötterna! Det är i och för sig lite kul.
Jag har hela första akten klar, men den antar jag är för lång då den löper på fan i mig drygt fyrtio sidor. Jag har tjugo sidor på tredje akten men INGA på andra akten. Funderar på om jag ska göra något lite halvvågat och försöka lägga fokus på K under den akten - kanske till och med byta perspektiv? Kanske tredje akten kan må bra av det? Vad vet jag! Intet! Här äter vi hela tiden, dricker lite vin, jävlas med varandra. Käkar godis, går en promenad. Snusar och röker, skalar frukter. Kastar papperslappar och river sönder födelsemärken. Petar på varandra, kokar kaffe och te. Lyssnar på musik, smyger med vinet. Blabla. Tänker alldeles för lite! Men, jag pratade med min lärare innan. Han sa att jag hade en jävligt bra story, men att den fortfarande går att fördjupa. Hallå, jag har ingen spade längre! Jag tror jag tappade den någonstans i typ februari, kommer därför aldrig till Kina eller Oscarsgalan (peppar peppar!!). Har deadline klockan åtta. När allt är inskickat ska vi spela Chicago igen, dricka vin och ha det gött. Det är roligt att vara här! Önskar jag kunde vara lite mer produktiv!

Det var en jättebra dag igår! Stället vi bor på är jättebra, alla har eget rum med skrivbord och sådant. Köket är fullt utrustat med godis, frukt, te, kaffe, bla bla bla. Jättebra! Det finns ett stort dagrum där de som inte vill sitta instängda på sina rum kan sitta och skriva, såsom jag, Martin och Jesper förtillfället. Åhhh det är SÅ skönt att komma bort från Stockholm, så skönt att ha en hel ö till förfogande! Så skönt att i en vecka ha superrutiner! Vi har fått schema som inbegriper frukost, fika, lunch, fika, middag, fika. Där emellan ska det skrivas; så mycket annat att göra finns inte - om man bortser från de obligatoriska promenaderna längs havet då. (som jag ännu inte tagit... rutiner, japp). Jag har köpt tre paket cigg och sex dosor snus, nu ska lungor brännas och tandkött frätas - för så går det dessvärre till när jag skriver. Ju bättre jag skriver, desto mer nikotin behöver jag, som liksom för att hålla tempot uppe, hålla kvar kreativiteten. Det är dåligt, jag vet, någon gång ska jag sluta. Men det vore dumt att göra det nu! Igår gick det bra för mig med skrivandet, skrev klart slutet - skakade. Förlåt, men det är så sjukt kickande att skriva om mord och förödelse. Detta med Vinnie Paz eller Necro  skrikande i öronen. Jag har emellertid lite problem med min andra akt, men jag ska försöka ta tag i den idag!

"Det ultimata vore att hitta ett lik", sade Jon i min manusklass tidigare idag. Vi stod vid havet, nyligen anlända till vackra Fårö, där vi nu befinner oss; tolv aspirerande manusförfattare samtliga med hopp om en kreativ vecka. En vacker replik ytterst passande det magnifika landskapet; vågor slog mot den kalla sanden, kvällssolen låg på, skuggade ansikten och bländande ögon. Jag hoppades nog lite, för enkom min egen skull, att något en drunknad kropp skulle flyta fram ur vattnet och kräla upp vid mina fötter: Det enda som saknas är väl en död kropp! När många ändå skriver om förödelse och tragik kanhända död grundar för lik för fantasier och spekulationer.

Resan hit var ganska lång, men väldigt trevlig. Jag, Jesper, Martin och Sebastian skulle vara duktiga och skriva på båtresan, men vad hände! En kortlek kom fram och vi spelade Chicago i fyra timmar. Må väl vara bra som hjärngympa! Jag känner mitt huvuds celler är på g. Miljön här bäddar onekligen för det: DET ÄR SÅ VACKERT OCH FRISKT HÄR. Men, jag vet inte varför, det ultimata vore nog ändå att hitta ett lik. Jag ska rota i mina garderober.

På måndag åker jag med manusklassen till Gotlands Fårö. Vi ska skriva färdigt våra manus samt besöka Bergmans grav. Kanhända konsumera småborgeligt boxvin för sakens skull, försöka finna djupet i våra texter genom att te oss melankoliska och förbittrade emedan vi kedjeröker och förtär det förut nämnda ur plastglas. Det ska bli kul! Jag är dessvärre ett stycke oroad över att jag kanske inte kommer att bli färdig med mitt första utkast, trots gedigna försök. Det är så jäkla mycket i huvudet just nu.
För tillfället sitter jag hos min fina, underbara vän Emilia. Klockan är redan strax fyra, vilket är oroväckande. Vi hade tänkt ägna hela denna dag åt studier! Så blev det olyckligtvis inte, på grund av det ena och det andra och Catullus - det var fan så han härjade i natt och i morse. Således dags att försöka sätta igång nu, något måste herregud bli gjort.

Så är Citykonditoriet återupptaget. Igår satt jag här, även idag. Idag har jag trots att jag snöade in på "veckans snackis" (Rebecca Black?????????) ett ganska bra tag (förlåt men jag kan inte låta bli att skratta åt den lilla tjejens låt och tillhörande musikvideo, ej heller alla parodier som gjorts), fått ganska mycket gjort. Dessvärre tror jag mig skriva alldeles för mycket. Optimalt är att antagonismen/antagonisten presenteras tjugo minuter in i filmen, alltså på manussida nummer tjugo (plus minus två, tre). Ännu på sida trettiofyra har jag inte introducerat K, och det lär dröja ännu fem sex sju sidor innan hon dyker upp... Jag antar jag har ett behov av att spy för tillfället, sidor så väl som kräk. Jag får städa upp senare. Nu stänger de här, vad är det med fik egentligen! Ivägschasad blir man, så fort fingrarna börjar tonsätta tangentbordet.  


Bilden föreställer för övrigt Jesper, han är lite av min vapendragare, tillika fin vän och manusförfattare!

Det finns så mycket idioti i denna värld! Världen, som jag ibland, även om det sällan framgår, tycker är vacker, känns emellanåt så in i märgen förpestad av sjukdomen människan. Homo sapianes! Den enda varelse sagd vara försedd med förnuft, är också den enda varelse som hänger fast sin tillvaro vid oförnuft. Jag läser Nietzche: "Människan är det grymmaste djuret" och jag håller med. Mycket pratas det om katastrofer, allt från smärre till större, jag vill mena den enda verkliga katastrofen  - eller kanske hellre tragedin!! - fan i mig vara människans fortsatta existens. 

Jag har precis haft handledning och jag är RÅPEPP på att skriva! Jag fick massa positiv feedback, tillsammans med min för dagen lyckade research (samtal med DN-människor) och det faktum att min handledare gillade mitt episka slut hur mycket som helst, kallade det "vacker poesi", känner jag mig stolt och glad. Nu ska jag slipa lite på mitt synopsis, där fanns det ändock lite att fila på - för att det ska bli så nära perfektion det nu kan bli! Sedan ska jag fortsätta spotta ur mig scener till mitt first draft (ska vara färdigt på söndag, har ca 80 sidor kvar att skriva... heh)! Hoppas glädjen håller i sig, hoppas jag får ned nåt bra nu.

Jag försöker låta bli att tänka, för jag får förbannad huvudvärk av alla tankar utrustade med hammare och spik. Det bankar i skallen på mig! Livet bara springer förbi! För fan. Emellertid försöker jag, nu när våren alltjämt är här, friskna till och vara lite sund och solig. Jag måste lära mig att varje motgång är ett minne för livet. Hmm... jag skådar mig själv om nätterna, försöker förstå mig på mig själv och min karaktär. Lär mig mycket, men förstår att det är värdelöst att lära sig utan att tänka, allvarligt! Fast.. att tänka utan att lära sig är rakt av farligt.
Jag antar jag måste bida min tid; betrakta, beakta, vakta, alla får lida sin tid. Vi aspirerande konstnärer strider vårt krig undertryckt, men alla har samma törst: vi vet att det handlar om att hamna först. Och hur jobbig är inte den tanken, hur ingrodd i min kropp är den inte! Det är jävligt svårt, rent av omöjligt. Jo! Skam dem som alltid ser den ljusa sidan... För er som inte visste det är cynism en högre form av klarsynthet, så mycket har jag tänkt ut. Nu ska jag ge mig iväg till Café 60, möta upp Jesper för att skriva på manushelvetet innan det är dags för handledning!   

Idag fick vi sluta tidigare från skolan! Kanske var det behövligt, sedan vi tittade på Persona. Gud vilken fantastisk film! Bergman alltså. Vilken man. Tänk om man hade en procent av hans skicklighet... Vi pratade synopsis idag. Jag har hållit på med mitt synopsis i tre månader ungefär, haha. Men nu är det väl färdigt, antar jag. Både försäljningssynopsis och produktionssynopsis. Mitt produktionssynopsis suger. Filmen verkar liksom dålig; jag menar ett utrymme på tjugo rader kan knappast omfatta någon psykologi.

Men, jag är ganska nöjd. Nu får det fan i mig vara nog. Jag måste börja skriva HELT NYA scener. Inte klippa och klistra! På söndag ska FIRST DRAFT vara färdigt..! Känner mig lite stressad. Jag har ont i hjärnan; mitt huvud är en elektrisk stol där oskyldiga avrättas hela tiden. Jag har gjort så mycket research om fallet min film handlar om att jag känner mig som mördaren själv. Jag rusar omkring i patetiska sicksackmönster med en gång som den som går mot sitt öde - som väntar jag på att polisen ska haffa mig! Och fallet säger sig vara preskriberat. Preskriberat! Hah! Ingenting kan preskriberas, inte en tanke, inte ett ord. Vad som sägs vara det, biter sig fast vid min fruktans spenar och gör mina nätter mörka och dimmiga:
Jag tänker på den riktiga mördaren, den som faktiskt dödade kvinnan som jag ägnat månader att hitta fakta om. Hur gick det egentligen till?

Jag tänker att mördaren plötsligt framför sig såg handen som skulle dräpa kvinnan, handen som hennes liv satt på som en bistert tuktad nagel. På en hård hand, kanske världens hårdaste; en hand säkert allt för van att handskas med eld och brinnande järn för att han någon mildhet kvar när manikyrens timme kom. Jag tror att den riktiga mördaren är (om nu levande alltså) en sådan vars ansikte har uttrycket av att ha luktat på något ruttet och i hemlighet finner lukten god.
Så är emellertid inte min fiktiva mördare! Han var så från början. Men det blev inte filmiskt. Nu är han en mes, vilket jag tror jag tidigare skrivit. Han pallar helt enkelt inte trycket. Synd för honom. Därför måste också han dö - emedan han redan luktar lik.

Hittade en snusdosa i kylen. Blev lycklig, kort, och erinrade mig om att jag köpt blåbärsmuffins på ICA! Och så har jag mangote. Således inga undanflykter att inte skriva. Men jag är förvirrad. Jag känner mig vara nära, jag har en hud av myror. Men något saknas, jag tror det är kreativitet och disciplin. Jag vill lägga mitt morbida pussel, jag vill bli en robot utan stoppknapp och bara skriva, skriva, skriva! Agerande utifrån mina fantasier och psykologiska drifter vill jag skynda mig fram till tillståndet i vilket ingenting kan hålla mina fingrar från tangenterna. Som Bergman vill jag bli!

Jag vill slita av mig mitt liv som en t-shirt.

Igår natt läste jag igenom mina gamla dagboksanteckningar från gymnasiet, jag vet inte varför. Nostalgi gör ju ONT, och nostalgi så som känsla är svår att tolka, ety i efterhand inte man kan veta om det är ett påhittat minne som karvar sig in i själen, eller ett rakryggat faktum. Dörren till det förflutna låter sig inte öppnas utan gnissel. I natt åt jag upp all min lätta gymnasieångest, som serverades till mig på silverfat. Ångesten var som kakor av den sort som förkalkar, som smakar äckligt men är så goda att man inte kan låta bli. En till, en till, en till - tills jag spyr! Äckel är ibland gott, det har jag lärt mig av Sartre - även om han kanhända är av annan åsikt.

I dagboksanteckningarna står det: Jag tänker på män med knivar och män som sprättar upp tjocka kvinnor för att surpla i sig fettet från deras valkar, för att kväva sin egen utmärglade ångest! Jag vill skriva om sånt!  Men alla tycker att jag är dum i huvudet då. Det kanske jag är!!! 
Jahaja. Nu gör jag allt för att låta bli att skriva om sådant, för jag blir dum i huvudet då. Lite sans och vett vill jag ändå behålla, men de där knivarna... De hindrar mig från att tänka klart. Helt klart är jag besatt av våld. Det är svårt, för idag skriver jag intet annat än ett drama med ett olyckligt slut. Till ett sådant behövs inga knivar eller serviser som krossas, det förtätar inte, snarare förkalkar det. Våldet måste bort och ersättas av mänskliga människor, människor som inte vill käka fett från mördade fetton. Nepp.

Jag hatar att jag inte kan sitta på Citykonditoriet och skriva längre. Sedan jag blev välsignad av en missionär där, som berättade att JESUS tror på mig och finns vid min sida, har jag liksom tappat all inspiration på golvet. Inspiration så som blodflöde eller annan kroppslig vätska: SPLASH PÅ GOLVET, på Citykonditoriets golv ligger det kvar och klibbar och fastnar på andras skosulor. I andras ansikten tycker jag mig se kreativiteten dansa, och jag vill säga: hallååå det där är min kreativitet!! Ni har stulit den!!
Äsch, jag vet att man som författare måste kunna skriva även fast det är svårt. Jag antar även dörren till framtiden inte öppnas utan gnissel.  

Jaha.
Det var länge sedan jag bloggade.
Vad ska jag blogga om då!
Jag mår som en påse luft.
Full av luft är jag; som jag blåser ut! Väl medveten om andetagen
- andetag som små rädda fjärilar skjuter jag ut i vårluften.
Att det är vår märks ändå, fast jag har ont i magen och i huvudet.
Det fladdrar och flyger så in i helvete i mig. Och runt mig! Allt jag tar i får vingar,
flyger iväg eller blåser bort.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag känner jag måste få fart på bloggen igen.
När jag skrev blogg, skrev jag mycket manus. Eller omvänt:
när jag skrev mycket manus skrev jag blogg.
Vad har hänt sedan sist då?
Min huvudkaraktär gillar mig inte längre. Han ville nog vara psykopat ändå.
Nu är han en mesjävel med dåligt psyke, allt för sympatierna...
Jag har skrivit färdigt mitt synopsis, men får kritik för RomeoochJuliaslut.
Så ska det väl vara i tragedier!
Jag har lite ångest.
Jag ser på min historia: den är fan färdig. Men hur i hela helvetet får man ihop den?
Gud vad jag hostar också, jag hostar och kräks och snorar och drömmer om mord.
Nu håller jag på att kissa på mig också, men vågar inte lämna datorn.
Det finns ju människor!!!!!!
Och alldeles för få bord på biblioteket.
Nej, men allvarligt. På mitt drama sitter en riktigt episk knut
som MÅSTE lösas upp
för att jag ska få koll på vad i hela friden jag sysslar med!!
Måste spräcka luftpåsen. Den är inte okej. Man ska väl andas något annat än luft ändå!

Jag drömmer samma sinnessjuka dröm varje natt.
Jag ligger på en träbänk i en liten, liten bastu. En för mig okänd, svartklädd person med huva för ansiktet sliter plötsligen dörren, han drar upp mig i stående ställning, ställer sig bakom mig, håller fast mig. Han tar fram en stor jäkla machete och drar med ett enda långsamt drag med kniveggen från mitt ena öra till det andra; han skär halsen av mig..! Och så försvinner han, jag kastas ned på golvet. Tror att jag dör, svimmar säkert, för i drömmen blir att allt blir svart, för att sedan bli ljust: jag vaknar upp och börjar spy blod. Så märker jag att mitt huvud knappt sitter kvar på halsen längre; han skar så djupt! Jag för händerna upp mot halsen, försöker stoppa det mörkröda blodflödet, försöker hålla kvar huvudet. Springer ut ur bastun.
Jag kommer till Slottet. Alla människor tittar konstigt på mig, jag försöker be förbipasserande om hjälp men de viker genast av då jag kommer närmare. Jag kan inte prata, för stämbanden är avskurna. För varje gång jag öppnar munnen förlorar jag mer blod, och min hud blir vitare och vitare. Fingrarna klibbiga, varma, stickiga. De klibbas liksom fast i varandra och mitt huvud ramlar snart av.
Plötsligt är jag på Stora Torget i Karlstad. Jag tänker: här måste någon kunna hjälpa mig! Så får jag plötsligt syn på den där svartklädda mannen som höll i macheten. Han gömmer sig i olika enbuskar som vuxit upp ur kullerstenarna. Jag får panik, inser att han förstått att han inte har dödat mig - jag börjar springa. Springer upp för backen, till Tingvallaskolan. Lägger mig förtvivlat på en träbänk.
Drömmen är slut. Jag vaknar.

Skrivlusten har kommit åter! Nu har jag hela första akten färdig (för ett första ordentligt utkast) och jag vill bara skriva mer. Idag har jag handledning, det ska bli intressant att se vad min handledare tycker om min sedan förra handledningen omarbetade första akt. Jag känner mig väldigt nöjd, men det spelar ingen roll om inte han är det - fast jag tror att han kommer att vara ganska positivt inställd till vad jag nu gjort av mitt stoff.
Och samtidigt som skrivlusten kommer tillbaka känner jag också livet i stort krypa upp ur sin mörka håla; jag har haft flera fina besök här den senaste tiden som om något gjort dagarna lättare. Emilia var här förrförra helgen, Jon och Richard var här förra, min syster var här måndag till idag, och imorgon kommer Amanda! På tisdag åker jag till Karlstad och Erik och alla andra fina människor jag känner där. Det är ljust klockan åtta på morgonen. Det är ljust klockan fem på kvällen. Snart fyller jag år och då åker jag hem till Växjö. Strax därefter åker jag på intensiv manusskrivarvecka på Fårö (där ska manuset färdigställas, så det är en del jobb till dess!) och efter det är det manuspitch (!) och sen är skolan slut och då är det maj. Då vet jag inte vad jag gör med mitt liv. Jag hoppas att skrivlusten är kvar.

Livet.

Nu har jag länge känt: att leva är att acceptera sina andetag. Varje morgon då klockan ringt har jag genast blivit medveten om mina andetag: de kommer någonstans djupt ifrån, de är vassa som slipade kniveggar och skär sönder min hals innan de tillsammans med mitt blod kommer ut ur min mun eller näsa.
Mina andetag har påmint mig om att livet suger. Blodet från den sönderskurna halsen viskar om att jag mot min vilja finns; när jag andats ut har blodet så runnit längs mina mungipor, ända ned till fötterna och i mönstret skrivit att livet inte är annat än fruktansvärda andetag som hopplöst ropar efter illusioner och visioner. För lungorna vill egentligen inte utsöndra enkom blod utan också fantasier och drömmar - för att göra den gråa vardagen och staden man lever i mer uthärdlig.

Livet ska eller borde handla om att söka och att enträget sträva efter att uppnå den utopsika illusion man [patetiskt nog] tror sig och hoppas vara framtiden. Eller kanske att göra illusionerna till visioner; blir det inte mer lättlevat då? Jag vet av erfarenhet att illusioner dödar och förtär, och jag har också den uppfattningen att visioner äter upp en levande. Min största vision i livet sväljer mig hel, eller nej: tuggar mig skoningslöst endast för att sedan spy upp mina lemlästade kroppsdelar... och lämna dem att förtvivlat kräla i det upphostade slemmet - för att i kletet desperat försöka laga sig till en fullständig kropp igen.

Den senaste tiden har illusionerna och visionerna om livet inte funnits mig nära. Enkom det där röda, tomma blodet har kommit från min kropp. Jag har varit de avslitna armarna och benen [SPLITTRAD!], fastlimmade i det frusna slemmet oförmögen att laga mig själv. Eller; funnits mig nära... Visionerna och illusionerna har inte funnits överhuvudtaget. Och avsaknaden av dessa hjärnans räddningsmekanismer har gjort mig och gör mig - ety jag är fortfarande inte lagad - ytterst melankolisk och apatisk.
Så behövs det bara ett litet mail för att jag plötsligt ska börja illusionera om att det ändock finns ett drägligt liv att hoppas på, om än långt bort. Visionerna tar vid: kanhända jag ändå kan skriva något någon gång! Kanhända jag faktiskt kan. Så kommer armen på plats och jag känner: att leva är kanske inte att acceptera sina andetag utan att acceptera illusioner.

Hej på er. Bloggandet har uteblivit sedan inspirationen till skrivandet varit något av en bristvara. Jag hoppas denna vecka kan låta mig få ned mer på papper än den nyss passerade: det som enkom skrevs var ett svindåligt synopsis på fyra sidor (det ska ju vara max två...).
Hur som helst... livet är lite hårt och svårt just nu. Kanhända det är därför jag är sämst på att skriva. Mina karaktärer blir liksom lika mjäkiga som jag då jag väl försöker skriva något, främst lyser min nedstämdhet igenom i scenerna jag tvingar mig att skriva. Min dåliga tid förpestar vad jag skriver: historien blir inte spännande eller intressant utan endast äcklande och deprimerande. Igår fick jag av min handledare höra min inledningsscen vara den första scen som kommer få folk att lämna biografen. Följd av flera. Vid filmens slut lär väl salongen vara tom... Inte för att inledningsscenen - eller de andra - är dåliga, utan för att de är för råa och vidriga. Men well, är det inte så som livet är? Rått och vidrigt. Jag har hört vi ändå eftersträvar realism i vår kultur... Livet är onekligen äcklande.

Jävla liv. Mörkret rinner ur munnen på mig, ur öronen, ur ögonen. 

Jag vaknar upp och känner: det finns ingenting att vänta på! Här är allt stängt för dagen, för natten. För alla dagar och alla nätter framåt i all evighet. Jag är liksom alldeles tom! Jag är alldeles urkramad! Jag är som en nymetad abborre som man har kastat i en sten så blodet sprutat.
Just nu: det känns som ungefär sista dagen jag lever, och jag vet om det på ett löjligt omedvetet sätt; som en gammal häst vet att den ska slaktas när en liten hjulbent karl som luktar blod kommer upp i spiltan en eftermiddag, sätter på den en främmande grimma, leder ut den på ett alldeles tokigt sätt ur stallet och ut på vägen... utan att ens ha låtit den dricka ur vattentunnan... 

Vilka metaforer hittar inte olyckan på åt mig! 

Tack och lov för språket - och litteraturen: Dagerman - De dömdas ö. 

Igår skrev jag slutet på mitt manus, ety man måste alltid veta hur det ska sluta för att veta hur historien ska färdas dit. Helst ville jag inte göra det, men fantasin var inte på min sida och jag var så sugen på att något pränta ned. Därför drevs jag med lock och tvång att - fast jag inte ville! - skriva om det slutgiltiga fördärvet! Det fanns ej någon bot; jag var med blindhet slagen. Så gärna har jag velat hålla mina karaktärer levande så länge det bara går - men slutet! Det onda kan där inte döljas mer. I hemsk och olycksdiger glans slog brottets ofärdslåga ut och K sköts ihjäl.
Och nu vill hon inte leva upp! Jag skriker: snälla K, vakna, jag skrev slutet innan jag skrivit färdigt resten! Mycket ska hända innan du dör! K! Slutet kom före början! Man ska alltid börja med slutet! Snälla K, vakna!
Men hennes öron är fulla av blod. Hon hör inte; ljudet tränger inte igenom tjocka massor rött - det vet väl vem som helst, att när blodet en gång flutit ur ett banesår, bringar ingen trollsång bot. Och N är också död. Ej heller hon vill väckas åter. Så jag har bara M, och han är deprimerad och ledsen och vill också han dö.
Och mitt snus är slut. Skjut också mig.

Ibland kan jag rädslas skrivandet blir min död. Jag kommer dö utfattig och säkert också schizofren (att skriva är ju ändå en socialt accepterad form av schitzofreni). Jag har nu nämligen kommit till den punkt då jag ser mina tre huvudkaraktärer som levande; de finns herregud rakt framför mig. De är med mig i vad helst jag gör. De lämnar inte mitt huvud. I natt hörde jag mitt tänkta musikspår dona ljuvt samtidigt som M och N pratade huruvida de skulle köpa plommon till efterrätt. Jag kom aldrig så långt i drömmen som att jag såg dem förtära, men ack hur jag nu känner plommonen växa i min egen mun. Äro M, N och K ändå mänskliga! Jag försöker ta djupa andetag för att hålla mig i verkligheten då jag väl befinner mig i där - så som nu -  men hur vilja vara i verkligheten när fiktionsvärlden är så mycket djupare och mer intressant!

När jag sitter vid mitt bord för att skriva, vet jag inte vad det ska bli förens jag är på väg. Idag har jag ännu inte kommit så långt; jag försöker lämna verkligheten och dyka ner i fiktionsvärlden men kreativiteten sviker lite grann. Verkligheten är ganska trevlig; Terese, jag, Rapén och Generalen. Ändock litar jag på inspirationen, som ibland kommer och ibland uteblir. Men jag sitter inte och väntar på den! Vissa dagar är det svårt att skriva, men alla dagar är det svårare att låta bli. Jag försöker arbeta och komma någon vart varje dag. För jag vill inte dö utfattig, jag vill inte skrivandet ska bli min död, när det ändå är mitt liv. Vilken dåre som helst kan skriva en roman, ett filmmanus, en diktsamling...  men jag vet det krävs ett geni för att sälja den. Bara det gör mig schizofren. Och tanken att jag vill vara geni hellre än dåre dödar mig.

Liv, jag förstår dig inte.
Men jag säger inte att det är ditt fel.
Jag håller det för mer troligt att jag är en vanartig dotter hellre än att du är en ovärdig mor.
Det har nu börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man ska förstå livet.
Allt detta raseri och all denna hysteri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. 
Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några miljoner mil närmare eller längre bort och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen om livet som med solen!
Men jag tänker... Oidipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!
Tanken är som en syra som fräter. Du tänker i början att den [tanken] blott ska fräta på det som är murket och sjukt och som ska bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du ska inte tro att det mättar honom! Tanken slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Jag borde kanske inte tänka så mycket; jag borde hellre tänka på mina studier. "Vetenskapen äro nyttig därigenom att de hindra människan från att tänka."


Åh, vad jag behöver Doktor Glas!

Jag har flytt Stockholm för Karlstad ett tag. Sitter just nu på Stadsbiblioteket med kära, kära Terese. Hon jobbar på sin litteraturvetenskapliga C-uppsats, jag skriver nya scener. Förra veckan låg mitt manus lite på is, jag fick intet gjort, kom ingenstans. Den här veckan kan jag känna på mig det är annorlunda. Igår hade jag väldigt bra handledningssamtal med min handledare (som driver länkade manusblogg: http://blogg.adastramedia.se/) och jag tyckte mig få ut mycket av det. Samtalet inspirerade och gav mig kraft att sätta igång att etablera och placera, fördjupa och problematisera... Det är vad jag ska göra denna eftermiddag. Jag har redan börjat: plötsligt är inledningsscenen på en toalett. Vad säger väl inte det!

Citykonditoriet, denna vackra plats i guldsmyckad rokokoepok som liksom omfamnar kreativiteten - eller målar in den i ett hörn. I detta hörn sitter jag nu, ensam inväntande civilekonom Ivana. Jag ser mig själv i spegeln, över datorskärmen. Vad åstadkomma idag? I alla fall något! Amanda! Gårdagen var sämsta på länge. Till söndag har jag backstory på en karaktär att skriva, deadline infaller klockan sex. Denna karaktär saknande backstory började att knappt ha något i historien att göra - nu är hon ytterst essentiell för historiens fortsatta förlopp. Men hur är hon då? Kall, kalkylerande, men varm och moderlig. Hmm... Vad för ghost skapar en sådan person? Jag har lite att göra. Backstory är det tråkigaste jag vet att skriva, efter treamtment. Får se vad jag tar mig för idag.
Bloggens första bild föreställer mig. På citykonditoriet. Jag är idag exakt lika sur som jag ser ut! Vad annars vara när inte bara kreativiteten utan också en själv är inmålad i ett hörn (om än ett vackert sådant).

Liksom Sigrid Comünchens trädgårdsarbete och Hedwig Langmarks matlagning balanserar mitt skrivande stundtals mellan leda och koncentration. Skrivandet är allt som oftast roligt och lyckobringande, men ibland också en smula urtråkigt. Konstigt nog har mitt manus även i mina mörka stunder ett oavbrutet tillflöde av nyfikenhet på sin egen fortsättning. Det är en konstig och svårförstådd balansgång. Tråkigheten leder mig att titta upp från mitt dokument och plötsligt se vad som ska göra härnäst, göras imorgon; göras nu.

telia är inte bra för manusförfattare.

Det har varit en stirrig dag och nu är klockan snart redan fyra. Intet har jag fått gjort, bortsett ett evigt tunnelbaneåkande och en högst irriterande diskussion i Telia-butiken vid Sergels Torg. I förrgår tog efter två dagar mitt månadssurf slut, något som gjorde mig ytterst förbannad. Borde kanhända haft i bakhuvudet att något var skumt med mobilsurfet - mitt gratis dygn av mobilsurf tog nämligen slut efter en timme (...). Internet kan jag inte klara mig utan, inte för att jag på något sätt lider av teknologisk stress utan eftersom jag blir galen av den ihärdiga tystnaden som kommer utan Spotify. Ingen musik har jag på datorn för jag laddar bara ner Dexter. Ingenting annat, sedan min granne blev på grund av olaglig nedladdning dömd till böter på 26.000 kr.

Jag gick efter det ytterst otrevliga besöket hos Telia  till Citykonditoriet för att möta Martin. Vi skulle enligt regel skriva. När jag väl kommer dit inser jag att jag glömt min laddare och datorn är nästintill död efter allt stirr på Teliabutiken. (Vad jag fick av deras jävlaskitmobilinternetmiss var ett abonnemang jag själv tvingas betala för i tre månader..! I maj byter jag till något annat, aldrig mer Telia). Så... jag fick åka tillbaka till Sätra, hämta laddaren och nu har jag äntligen landat på Citykonditoriet igen. Dags att skriva step-out-line...

Igår ritade jag upp hela Heros Journey-cirkeln på väggen och satte post-it-lappar på alla i cirkeln inräknade steg. Insåg ganska snart att jag har ett manus som redan fyller de flesta tårtbitarna. Fint! Den brinnande skrivlusten jag kände när jag igår natt gick och lade mig finns dessvärre inte kvar. Jag skyller på Telia.

Idag hade jag fått ett mail på min hotmail från en person som läser bloggen. Han ville jag skulle beskriva vad det är för manus jag skriver; berätta om karaktärer, handling och nog det mesta. Jag skulle gärna göra detta om det inte vore för att jag är rädd att någon idiot på nätet tar min idé! Det är ganska lätt hänt. En gång hittade jag en samling dikter jag (kan tyckas dumt nog) publicerat på poeter.se någon helt annanstans och plötsligt skrivna av någon helt annan. Av den erfarenheten lärde jag mig hålla idéer och alster långt borta från den så kallade cybervärlden. För intet vill jag riskera se mitt eget manus verkställas på bioduk, med en annan "manusförfattares" namn i förtexterna.
Skribenten till det nämnda mailet undrade också varifrån jag hämtar inspiration - "bortsett snusdosan" [cit.]. Svaret är nog: HÄRIFRÅN.

Hur som haver. Igår slog jag besöksrekord. Det var kul! Jag ska fortsätta blogga lite mer regelbundet. För att göra detta krävs emellertid att jag skriver mycket på manuset, då jag avser denna blogg om inte helt så i alla fall nästan helt, ska behandla mitt skrivande och hur det går framåt (inte bakåt!).
Idag blir det dessvärre inte så mycket gjort på manusfronten, trots att det var så bestämt från början. Jag somnade inte förrän vid sextiden i morse (Divina Commedia kan onekligen hålla en sömnlös, särskilt om diverse hjärnspöken också är vakna och kastar hjärnsubstans) och sov ända till halv tolv, då min mobil ringde. Jag känner mig helt seg i huvudet, trots att jag rökt min morgoncigg, gjort mig i ordning och käkat lunch. Så kan det vara ibland: inspirationen sviker. Då tittar jag vanligtvis på Dexter, men nu har jag sett klart alla säsonger :'(

Jag tror att för författare är beroendet viktigt - för att inte säga essentiellt. Inte bara beroendet att skriva; denna längtan och besatthet som så enträget håller författaren vaken om nätterna, nervös om dagarna och glättig under de svåra, fantasikarga perioderna; utan också de andra mindre positiva beroendena. Så som de beroenden av för sinnelaget lugnande karaktär krävs för att hålla alla fantasins pusselbitar på plats. Först med det stillade sugets krafter i kroppen kan den inneboende, växande världen tränga ut ur fingrarna.
Vedertaget är att stora hjältar så som Bergman, Bellman, Poe, Hemingway, Joyce, Steinbeck, Bukowski med flera, med flera (listan kan göra oändligt lång) hade sina bekymmer med alkoholen (för att inte nämna Ekelöf, vars dikt Eufori helt är en hyllning till alkoholens befriande rus!). För min del (notera dock att jag verkligen inte på något sätt försöker likna mig vid någon av de nämnda - jag avser mig inte ge mig in i den litterära djungelns maktkamp!) är nikotinet det viktiga. Utan snus kan jag inte skriva. Utan en cigarett på morgonen kan jag inte vakna. Jag sitter i mitt fönster och ser på hur ädelt cigaretten glöder: hur tobaksbladets fina nerver suger åt sig elden och hur milt det förvandlas till aska. Så är jag vaken och beger mig iväg till stan för att skriva. När jag väl sätter mig för att skriva är snus det enda jag behöver för att komma igång: Snus smakar fantastiskt gott och det är uppiggande och det är som om det i de små påsarna ryms mer och mer utsökt energi än ur en... chokladbit?
Jag har inte alltid snusat och inte alltid rökt,  men ju längre jag kommer i min skrivandeprocess, desto mer av det så kallade dåliga behöver jag. Jag förnekar det inte, utan mottar istället beroendets krav och tackar det för att det bringar mig kreativitet. 

Sitter på Citykonditoriet med Martin och Gabriel. Vi har precis ätit lunch och jag är så mätt som jag inte varit på hundra år! (I alla fall sedan i söndags, med tanke på att jag sedan dess endast ätit fryst dålig Lidl-färdigmat sedan mitt kylskåp är RUTTET). Gabriel har precis läst mitt synopsis och jag värdesätter hans tankar kring det högt, ety jag vet han har mycket bättre kännedom om manusskrivande och film i allmänhet än vad jag antagligen någonsin kommer erhålla. Han tyckte det var bra och fann mig en trailer-låt som var ypperlig. Nu vill jag göra trailer! Men... det är nog att för tillfället drömma lite för stort.

Igår menade handledaren min nya titel inte är säljande nog. Jag är inte beredd att hålla med på den punkten. Titeln föddes när jag och Terese i Eriks centrala artonhundratalsstuga satt och spånade kring mitt manus. Vi tänkte på Divina Commedia, vi tänkte mycket på Vergilius och säkert på Dante i allmänhet när så plötsligt titeln kom som regn från klar himmel - rakt på köksbordet. Men så, tydligen inte säljande nog. Vi får väl se.

Idag jag kan känna självförtroendet vara ganska vasst. Jag tänker strax börja att från mitt synopsis skriva nya scener, igen! Igen. Skriva om och skriva om och skriva om. Jag vet inte hur många olika versioner jag av mitt manus nu har i min mapp. Säkert är det över tio. Nu tänker jag emellertid: den elfte versionen kan tänkas vara den slutliga. Eller kanske är också det att drömma lite för stort. För tillfället!

Idag har jag haft handledningssamtal på snöregninga Söder. Det har varit väldigt trevligt! Lite orolig var jag över att mitt nya synopsis skulle av handledaren mottas med en nypa salt, men icke! Den rena och skära (eller kanske röda... blod är ju ändå rött) tragedin som i synopsis/et presenterades menades vara mycket bättre än förra versionen. Så fint! Över detta blev jag glad, vad annars bli när ens kreativa arbete uppskattas och mottas med... positiv kritik? Alltså är det värt att fortsätta sitt enträgna skrivande, för jag har uppenbarligen men faktiskt utan att jag själv noterat det, kommit en bit på vägen:
Handledaren menar jag i manuset nu fått en tydlig början, tydlig mitt och tydligt slut.
Aristotelses pratar om tre akter och vem om inte jag har funnit mina egna tre akter! Glad över detta. Glad glad glad och faktiskt nu taggad på att sätta igång med att i manuset nu få in de nya små idéer som efter samtalet blommat i min hjärna, vilken tydligen är av bördig jord just nu.
Många menar ju mer deprimerad en konstnär är, desto vackrare tavlor åstadkommer denne. Jag har ingen annan mening än den förra. Januarimörkret äter upp mig levande. Men det är således endast positivt! Jag tuggas just nu av tjocka till bristningsgränsen grå regnmoln, och väntar mig strax av dem sväljas hel. I mörkermonstrets mage tänker jag förtvivlat förtvina fram till maj. Frivilligt! Jag tänker frivilligt gå in i depressionen som sakta men säkert närmar sig mig. Frivilligt, ja! Kom, bara kom. Tarmar ska slingra sig kring mig, hålla mig fast i den tomma, svarta magen och dunka kring mig och bulta och arbeta så som tarmar normalt gör. Det ska jag inte ha något emot.

dags att uppdatera

Vad dålig jag varit på att blogga! Anledningen är dessvärre simpel: något skrivande på mitt manus har inte varit det mest förekommande. Inte mycket - snarare mer intet! - skedde på manusfronten. Emellertid erhöll det en ny titel, vilken jag är mycket nöjd med. Den förra passade inte innehållet, heller inte formen. För att både form och innehåll ska passa det nya namnet, måste jag slipa slipa slipa! Därför läser jag just nu: Divina Commedia. Igen...

På det avstannade skrivandet ska det dock bli ändring: nu är det på allvar dags att ta tag i det. Sluta vara lat! Enkom en termin återstår på året då jag fått privilegiet att endast skriva. Jag vill inte kasta bort detta år på intet! Något måste ske, manuset måste bli färdigt - annars förlåter jag aldrig mig själv.
Nu sitter jag och Martin således på Citykonditoriet vid Hötorget. Vi kämpar få ihop något till deadlinen vi har klockan sex i kväll. För mig går det uruselt, men Martin kom nyss och gav mig en chokladboll - kanhända socker sätter igång tankeflödet. Emellertid oroar jag mig: Har gnistan släckts? Tillsammans med alla ljusstakar och juleljus...

Jullovet har annars varit bra, bortsett skrivkrampen. Jag har varit hemma hos min familj i Växjö, varit hos min pojkvän i Karlstad. Träffat vänner. Därifrån ville jag aldrig åka. Nu sitter jag ändock här i Stockholm igen, fastnaglad - för ett tag till. Jag vill bara härifrån... Ska man vara författare ska man inte bo annanstans än i de riktiga författarnas landskap: Värmland.
Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Gustav Fröding...