Jag tror att för författare är beroendet viktigt - för att inte säga essentiellt. Inte bara beroendet att skriva; denna längtan och besatthet som så enträget håller författaren vaken om nätterna, nervös om dagarna och glättig under de svåra, fantasikarga perioderna; utan också de andra mindre positiva beroendena. Så som de beroenden av för sinnelaget lugnande karaktär krävs för att hålla alla fantasins pusselbitar på plats. Först med det stillade sugets krafter i kroppen kan den inneboende, växande världen tränga ut ur fingrarna.
Vedertaget är att stora hjältar så som Bergman, Bellman, Poe, Hemingway, Joyce, Steinbeck, Bukowski med flera, med flera (listan kan göra oändligt lång) hade sina bekymmer med alkoholen (för att inte nämna Ekelöf, vars dikt Eufori helt är en hyllning till alkoholens befriande rus!). För min del (notera dock att jag verkligen inte på något sätt försöker likna mig vid någon av de nämnda - jag avser mig inte ge mig in i den litterära djungelns maktkamp!) är nikotinet det viktiga. Utan snus kan jag inte skriva. Utan en cigarett på morgonen kan jag inte vakna. Jag sitter i mitt fönster och ser på hur ädelt cigaretten glöder: hur tobaksbladets fina nerver suger åt sig elden och hur milt det förvandlas till aska. Så är jag vaken och beger mig iväg till stan för att skriva. När jag väl sätter mig för att skriva är snus det enda jag behöver för att komma igång: Snus smakar fantastiskt gott och det är uppiggande och det är som om det i de små påsarna ryms mer och mer utsökt energi än ur en... chokladbit?
Jag har inte alltid snusat och inte alltid rökt,  men ju längre jag kommer i min skrivandeprocess, desto mer av det så kallade dåliga behöver jag. Jag förnekar det inte, utan mottar istället beroendets krav och tackar det för att det bringar mig kreativitet.