Liv, jag förstår dig inte.
Men jag säger inte att det är ditt fel.
Jag håller det för mer troligt att jag är en vanartig dotter hellre än att du är en ovärdig mor.
Det har nu börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man ska förstå livet.
Allt detta raseri och all denna hysteri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. 
Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några miljoner mil närmare eller längre bort och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen om livet som med solen!
Men jag tänker... Oidipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!
Tanken är som en syra som fräter. Du tänker i början att den [tanken] blott ska fräta på det som är murket och sjukt och som ska bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du ska inte tro att det mättar honom! Tanken slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Jag borde kanske inte tänka så mycket; jag borde hellre tänka på mina studier. "Vetenskapen äro nyttig därigenom att de hindra människan från att tänka."


Åh, vad jag behöver Doktor Glas!