Igår skrev jag slutet på mitt manus, ety man måste alltid veta hur det ska sluta för att veta hur historien ska färdas dit. Helst ville jag inte göra det, men fantasin var inte på min sida och jag var så sugen på att något pränta ned. Därför drevs jag med lock och tvång att - fast jag inte ville! - skriva om det slutgiltiga fördärvet! Det fanns ej någon bot; jag var med blindhet slagen. Så gärna har jag velat hålla mina karaktärer levande så länge det bara går - men slutet! Det onda kan där inte döljas mer. I hemsk och olycksdiger glans slog brottets ofärdslåga ut och K sköts ihjäl.
Och nu vill hon inte leva upp! Jag skriker: snälla K, vakna, jag skrev slutet innan jag skrivit färdigt resten! Mycket ska hända innan du dör! K! Slutet kom före början! Man ska alltid börja med slutet! Snälla K, vakna!
Men hennes öron är fulla av blod. Hon hör inte; ljudet tränger inte igenom tjocka massor rött - det vet väl vem som helst, att när blodet en gång flutit ur ett banesår, bringar ingen trollsång bot. Och N är också död. Ej heller hon vill väckas åter. Så jag har bara M, och han är deprimerad och ledsen och vill också han dö.
Och mitt snus är slut. Skjut också mig.