Idag har jag haft handledningssamtal på snöregninga Söder. Det har varit väldigt trevligt! Lite orolig var jag över att mitt nya synopsis skulle av handledaren mottas med en nypa salt, men icke! Den rena och skära (eller kanske röda... blod är ju ändå rött) tragedin som i synopsis/et presenterades menades vara mycket bättre än förra versionen. Så fint! Över detta blev jag glad, vad annars bli när ens kreativa arbete uppskattas och mottas med... positiv kritik? Alltså är det värt att fortsätta sitt enträgna skrivande, för jag har uppenbarligen men faktiskt utan att jag själv noterat det, kommit en bit på vägen:
Handledaren menar jag i manuset nu fått en tydlig början, tydlig mitt och tydligt slut.
Aristotelses pratar om tre akter och vem om inte jag har funnit mina egna tre akter! Glad över detta. Glad glad glad och faktiskt nu taggad på att sätta igång med att i manuset nu få in de nya små idéer som efter samtalet blommat i min hjärna, vilken tydligen är av bördig jord just nu.
Många menar ju mer deprimerad en konstnär är, desto vackrare tavlor åstadkommer denne. Jag har ingen annan mening än den förra. Januarimörkret äter upp mig levande. Men det är således endast positivt! Jag tuggas just nu av tjocka till bristningsgränsen grå regnmoln, och väntar mig strax av dem sväljas hel. I mörkermonstrets mage tänker jag förtvivlat förtvina fram till maj. Frivilligt! Jag tänker frivilligt gå in i depressionen som sakta men säkert närmar sig mig. Frivilligt, ja! Kom, bara kom. Tarmar ska slingra sig kring mig, hålla mig fast i den tomma, svarta magen och dunka kring mig och bulta och arbeta så som tarmar normalt gör. Det ska jag inte ha något emot.