Ibland kan jag rädslas skrivandet blir min död. Jag kommer dö utfattig och säkert också schizofren (att skriva är ju ändå en socialt accepterad form av schitzofreni). Jag har nu nämligen kommit till den punkt då jag ser mina tre huvudkaraktärer som levande; de finns herregud rakt framför mig. De är med mig i vad helst jag gör. De lämnar inte mitt huvud. I natt hörde jag mitt tänkta musikspår dona ljuvt samtidigt som M och N pratade huruvida de skulle köpa plommon till efterrätt. Jag kom aldrig så långt i drömmen som att jag såg dem förtära, men ack hur jag nu känner plommonen växa i min egen mun. Äro M, N och K ändå mänskliga! Jag försöker ta djupa andetag för att hålla mig i verkligheten då jag väl befinner mig i där - så som nu -  men hur vilja vara i verkligheten när fiktionsvärlden är så mycket djupare och mer intressant!

När jag sitter vid mitt bord för att skriva, vet jag inte vad det ska bli förens jag är på väg. Idag har jag ännu inte kommit så långt; jag försöker lämna verkligheten och dyka ner i fiktionsvärlden men kreativiteten sviker lite grann. Verkligheten är ganska trevlig; Terese, jag, Rapén och Generalen. Ändock litar jag på inspirationen, som ibland kommer och ibland uteblir. Men jag sitter inte och väntar på den! Vissa dagar är det svårt att skriva, men alla dagar är det svårare att låta bli. Jag försöker arbeta och komma någon vart varje dag. För jag vill inte dö utfattig, jag vill inte skrivandet ska bli min död, när det ändå är mitt liv. Vilken dåre som helst kan skriva en roman, ett filmmanus, en diktsamling...  men jag vet det krävs ett geni för att sälja den. Bara det gör mig schizofren. Och tanken att jag vill vara geni hellre än dåre dödar mig.