Jag drömmer samma sinnessjuka dröm varje natt.
Jag ligger på en träbänk i en liten, liten bastu. En för mig okänd, svartklädd person med huva för ansiktet sliter plötsligen dörren, han drar upp mig i stående ställning, ställer sig bakom mig, håller fast mig. Han tar fram en stor jäkla machete och drar med ett enda långsamt drag med kniveggen från mitt ena öra till det andra; han skär halsen av mig..! Och så försvinner han, jag kastas ned på golvet. Tror att jag dör, svimmar säkert, för i drömmen blir att allt blir svart, för att sedan bli ljust: jag vaknar upp och börjar spy blod. Så märker jag att mitt huvud knappt sitter kvar på halsen längre; han skar så djupt! Jag för händerna upp mot halsen, försöker stoppa det mörkröda blodflödet, försöker hålla kvar huvudet. Springer ut ur bastun.
Jag kommer till Slottet. Alla människor tittar konstigt på mig, jag försöker be förbipasserande om hjälp men de viker genast av då jag kommer närmare. Jag kan inte prata, för stämbanden är avskurna. För varje gång jag öppnar munnen förlorar jag mer blod, och min hud blir vitare och vitare. Fingrarna klibbiga, varma, stickiga. De klibbas liksom fast i varandra och mitt huvud ramlar snart av.
Plötsligt är jag på Stora Torget i Karlstad. Jag tänker: här måste någon kunna hjälpa mig! Så får jag plötsligt syn på den där svartklädda mannen som höll i macheten. Han gömmer sig i olika enbuskar som vuxit upp ur kullerstenarna. Jag får panik, inser att han förstått att han inte har dödat mig - jag börjar springa. Springer upp för backen, till Tingvallaskolan. Lägger mig förtvivlat på en träbänk.
Drömmen är slut. Jag vaknar.

Skrivlusten har kommit åter! Nu har jag hela första akten färdig (för ett första ordentligt utkast) och jag vill bara skriva mer. Idag har jag handledning, det ska bli intressant att se vad min handledare tycker om min sedan förra handledningen omarbetade första akt. Jag känner mig väldigt nöjd, men det spelar ingen roll om inte han är det - fast jag tror att han kommer att vara ganska positivt inställd till vad jag nu gjort av mitt stoff.
Och samtidigt som skrivlusten kommer tillbaka känner jag också livet i stort krypa upp ur sin mörka håla; jag har haft flera fina besök här den senaste tiden som om något gjort dagarna lättare. Emilia var här förrförra helgen, Jon och Richard var här förra, min syster var här måndag till idag, och imorgon kommer Amanda! På tisdag åker jag till Karlstad och Erik och alla andra fina människor jag känner där. Det är ljust klockan åtta på morgonen. Det är ljust klockan fem på kvällen. Snart fyller jag år och då åker jag hem till Växjö. Strax därefter åker jag på intensiv manusskrivarvecka på Fårö (där ska manuset färdigställas, så det är en del jobb till dess!) och efter det är det manuspitch (!) och sen är skolan slut och då är det maj. Då vet jag inte vad jag gör med mitt liv. Jag hoppas att skrivlusten är kvar.

Livet.

Nu har jag länge känt: att leva är att acceptera sina andetag. Varje morgon då klockan ringt har jag genast blivit medveten om mina andetag: de kommer någonstans djupt ifrån, de är vassa som slipade kniveggar och skär sönder min hals innan de tillsammans med mitt blod kommer ut ur min mun eller näsa.
Mina andetag har påmint mig om att livet suger. Blodet från den sönderskurna halsen viskar om att jag mot min vilja finns; när jag andats ut har blodet så runnit längs mina mungipor, ända ned till fötterna och i mönstret skrivit att livet inte är annat än fruktansvärda andetag som hopplöst ropar efter illusioner och visioner. För lungorna vill egentligen inte utsöndra enkom blod utan också fantasier och drömmar - för att göra den gråa vardagen och staden man lever i mer uthärdlig.

Livet ska eller borde handla om att söka och att enträget sträva efter att uppnå den utopsika illusion man [patetiskt nog] tror sig och hoppas vara framtiden. Eller kanske att göra illusionerna till visioner; blir det inte mer lättlevat då? Jag vet av erfarenhet att illusioner dödar och förtär, och jag har också den uppfattningen att visioner äter upp en levande. Min största vision i livet sväljer mig hel, eller nej: tuggar mig skoningslöst endast för att sedan spy upp mina lemlästade kroppsdelar... och lämna dem att förtvivlat kräla i det upphostade slemmet - för att i kletet desperat försöka laga sig till en fullständig kropp igen.

Den senaste tiden har illusionerna och visionerna om livet inte funnits mig nära. Enkom det där röda, tomma blodet har kommit från min kropp. Jag har varit de avslitna armarna och benen [SPLITTRAD!], fastlimmade i det frusna slemmet oförmögen att laga mig själv. Eller; funnits mig nära... Visionerna och illusionerna har inte funnits överhuvudtaget. Och avsaknaden av dessa hjärnans räddningsmekanismer har gjort mig och gör mig - ety jag är fortfarande inte lagad - ytterst melankolisk och apatisk.
Så behövs det bara ett litet mail för att jag plötsligt ska börja illusionera om att det ändock finns ett drägligt liv att hoppas på, om än långt bort. Visionerna tar vid: kanhända jag ändå kan skriva något någon gång! Kanhända jag faktiskt kan. Så kommer armen på plats och jag känner: att leva är kanske inte att acceptera sina andetag utan att acceptera illusioner.

Hej på er. Bloggandet har uteblivit sedan inspirationen till skrivandet varit något av en bristvara. Jag hoppas denna vecka kan låta mig få ned mer på papper än den nyss passerade: det som enkom skrevs var ett svindåligt synopsis på fyra sidor (det ska ju vara max två...).
Hur som helst... livet är lite hårt och svårt just nu. Kanhända det är därför jag är sämst på att skriva. Mina karaktärer blir liksom lika mjäkiga som jag då jag väl försöker skriva något, främst lyser min nedstämdhet igenom i scenerna jag tvingar mig att skriva. Min dåliga tid förpestar vad jag skriver: historien blir inte spännande eller intressant utan endast äcklande och deprimerande. Igår fick jag av min handledare höra min inledningsscen vara den första scen som kommer få folk att lämna biografen. Följd av flera. Vid filmens slut lär väl salongen vara tom... Inte för att inledningsscenen - eller de andra - är dåliga, utan för att de är för råa och vidriga. Men well, är det inte så som livet är? Rått och vidrigt. Jag har hört vi ändå eftersträvar realism i vår kultur... Livet är onekligen äcklande.

Jävla liv. Mörkret rinner ur munnen på mig, ur öronen, ur ögonen. 

Jag vaknar upp och känner: det finns ingenting att vänta på! Här är allt stängt för dagen, för natten. För alla dagar och alla nätter framåt i all evighet. Jag är liksom alldeles tom! Jag är alldeles urkramad! Jag är som en nymetad abborre som man har kastat i en sten så blodet sprutat.
Just nu: det känns som ungefär sista dagen jag lever, och jag vet om det på ett löjligt omedvetet sätt; som en gammal häst vet att den ska slaktas när en liten hjulbent karl som luktar blod kommer upp i spiltan en eftermiddag, sätter på den en främmande grimma, leder ut den på ett alldeles tokigt sätt ur stallet och ut på vägen... utan att ens ha låtit den dricka ur vattentunnan... 

Vilka metaforer hittar inte olyckan på åt mig! 

Tack och lov för språket - och litteraturen: Dagerman - De dömdas ö.