Livet.

Nu har jag länge känt: att leva är att acceptera sina andetag. Varje morgon då klockan ringt har jag genast blivit medveten om mina andetag: de kommer någonstans djupt ifrån, de är vassa som slipade kniveggar och skär sönder min hals innan de tillsammans med mitt blod kommer ut ur min mun eller näsa.
Mina andetag har påmint mig om att livet suger. Blodet från den sönderskurna halsen viskar om att jag mot min vilja finns; när jag andats ut har blodet så runnit längs mina mungipor, ända ned till fötterna och i mönstret skrivit att livet inte är annat än fruktansvärda andetag som hopplöst ropar efter illusioner och visioner. För lungorna vill egentligen inte utsöndra enkom blod utan också fantasier och drömmar - för att göra den gråa vardagen och staden man lever i mer uthärdlig.

Livet ska eller borde handla om att söka och att enträget sträva efter att uppnå den utopsika illusion man [patetiskt nog] tror sig och hoppas vara framtiden. Eller kanske att göra illusionerna till visioner; blir det inte mer lättlevat då? Jag vet av erfarenhet att illusioner dödar och förtär, och jag har också den uppfattningen att visioner äter upp en levande. Min största vision i livet sväljer mig hel, eller nej: tuggar mig skoningslöst endast för att sedan spy upp mina lemlästade kroppsdelar... och lämna dem att förtvivlat kräla i det upphostade slemmet - för att i kletet desperat försöka laga sig till en fullständig kropp igen.

Den senaste tiden har illusionerna och visionerna om livet inte funnits mig nära. Enkom det där röda, tomma blodet har kommit från min kropp. Jag har varit de avslitna armarna och benen [SPLITTRAD!], fastlimmade i det frusna slemmet oförmögen att laga mig själv. Eller; funnits mig nära... Visionerna och illusionerna har inte funnits överhuvudtaget. Och avsaknaden av dessa hjärnans räddningsmekanismer har gjort mig och gör mig - ety jag är fortfarande inte lagad - ytterst melankolisk och apatisk.
Så behövs det bara ett litet mail för att jag plötsligt ska börja illusionera om att det ändock finns ett drägligt liv att hoppas på, om än långt bort. Visionerna tar vid: kanhända jag ändå kan skriva något någon gång! Kanhända jag faktiskt kan. Så kommer armen på plats och jag känner: att leva är kanske inte att acceptera sina andetag utan att acceptera illusioner.