Jävla liv. Mörkret rinner ur munnen på mig, ur öronen, ur ögonen. 

Jag vaknar upp och känner: det finns ingenting att vänta på! Här är allt stängt för dagen, för natten. För alla dagar och alla nätter framåt i all evighet. Jag är liksom alldeles tom! Jag är alldeles urkramad! Jag är som en nymetad abborre som man har kastat i en sten så blodet sprutat.
Just nu: det känns som ungefär sista dagen jag lever, och jag vet om det på ett löjligt omedvetet sätt; som en gammal häst vet att den ska slaktas när en liten hjulbent karl som luktar blod kommer upp i spiltan en eftermiddag, sätter på den en främmande grimma, leder ut den på ett alldeles tokigt sätt ur stallet och ut på vägen... utan att ens ha låtit den dricka ur vattentunnan... 

Vilka metaforer hittar inte olyckan på åt mig! 

Tack och lov för språket - och litteraturen: Dagerman - De dömdas ö.