Jag försöker låta bli att tänka, för jag får förbannad huvudvärk av alla tankar utrustade med hammare och spik. Det bankar i skallen på mig! Livet bara springer förbi! För fan. Emellertid försöker jag, nu när våren alltjämt är här, friskna till och vara lite sund och solig. Jag måste lära mig att varje motgång är ett minne för livet. Hmm... jag skådar mig själv om nätterna, försöker förstå mig på mig själv och min karaktär. Lär mig mycket, men förstår att det är värdelöst att lära sig utan att tänka, allvarligt! Fast.. att tänka utan att lära sig är rakt av farligt.
Jag antar jag måste bida min tid; betrakta, beakta, vakta, alla får lida sin tid. Vi aspirerande konstnärer strider vårt krig undertryckt, men alla har samma törst: vi vet att det handlar om att hamna först. Och hur jobbig är inte den tanken, hur ingrodd i min kropp är den inte! Det är jävligt svårt, rent av omöjligt. Jo! Skam dem som alltid ser den ljusa sidan... För er som inte visste det är cynism en högre form av klarsynthet, så mycket har jag tänkt ut. Nu ska jag ge mig iväg till Café 60, möta upp Jesper för att skriva på manushelvetet innan det är dags för handledning!