Jag har funnit tjusningen i att mata marsvin! Hur roligt är det inte att betrakta deras små käkar frenetiskt arbeta, hur hjärtevärmande är det inte att se dessa djurs tassar, liknande både klor och händer liksom fågelfötter, hålla fast i en clementinklyfta. Marsvinens munnar är ljust rosa och läpparna hårtäckta. De kurrar från struparna och ljudet får mig att stanna upp i stress och sjukdom: ty det är som att mellan deras käkar möta de växlande strömningarnas oroliga böljegång, de påtvingande tankemassornas brottning, för att i sista tuggan nå upp till full medvetenhet, inre slutenhet och klarhet. Deras lugn smittar onekligen av sig.
Har alltid ansett marsvin vara något intelligensbefriade, vilket de också är, men faktum är att de flesta söta och charmerande varelser saknar intellekt. För sig själv finner man ju alltid regler som ursäktar ett undantag, därvid vill jag framhäva att Catullus kan vara den enda varelse - också inräknat människor - som besitter både intelligens och charm.
Marsvinen är inte rädda för Catullus. Katten själv däremot, utsöndrar andetag som små rädda fjärilar när han ser de fluffiga gnagarna tugga i sig clementinklyftorna. Jag tror han är ytterst fascinerad.
Nu ska jag återgå till att vältra mig i narcisistisk förtvivlan. Mina ögon! Mitt ansikte! Om man ändå var ett matat marsvin.