Så, redan har jag fått en ny bild av min kvinnliga huvudkaraktär. Vi kan här kalla henne... Gudrun. Varför Gudrun vet jag inte, men det var det första som dök upp i huvudet.  Nu genast ska hon ta plats och form, jag tycker mig efter min bearbetade backstory känna henne som något hon inte var förut... Så fort ljuset nu på henne faller: hon ÄR INTE ursprungs-Gudrun. Varför vill hon annorlunda än jag! Varför lyder hon mig inte. Hon gråter och sliter sitt hår, hon skakar och lider. Så skulle hon aldrig göra tidigare. När hon fick backstory: då liksom slutade hon brinna; reste sig ur askan. Vart hon nu än går hennes fötter lämnar svarta sotiga spår, som för mig är omöjliga att tvätta bort, hur mycket jag än skurar! Det känns som: hon går inte bakom mig nu, hon tar inte mina direktiv. Istället springer hon så fort att jag inte hinner med. Ska jag följa spåren hon lämnar med sina smutsiga fötter? Kanske.

Historien blir helt annorlunda när jag nu gör perspektivet och fokalisationen till hennes. Kanhända det blir mer gripande, som min handledare vill hävda. Vad vet jag, jag har insett mig allt för fäst vid min manliga huvudkaraktär [vi kan här kalla honom...] Sven. Men hur inte vara! Jag har honom burit på sedan i somras! För mig känns det som - kan tyckas bisarrt - han är mitt barn. Om inte mitt barn så min skapelse, och det är väl näst intill samma sak. Jag har smitt och dekorerat honom så länge, att det gör mig ont att se honom till spillror krasas. Vilken plats ska han, den bortvalde, nu taga? Helvete. Jag antar det svåra är det intressanta, så jag ska inte klaga, men jag frågar mig ändå hur mycket intellekt jag ändå besitter: är det fullt möjligt att vända en historia upp och ned utan att den helt blir uppochnedvänd?