Vad hjälper melonsnus! Intet! Men i den halvdimmiga småbakfyllan orkar jag inte seriesnusa General för att få ner scener. Det smakar liksom illa i munnen och hela jag luktar rök. Man ska inte vara inne i rökrum! Inte heller ska man vara för sugen för att titta på Dexter när man kommer hem efter att ha varit ute och druckit öl och rökt i rökrum - för då orkar man inte duscha. Sitter man uppe och tittar på Dexter orkar man inte gå upp tidigare till skolan nästa dag, således blir man sen och hinner inte duscha. Jag är som en röksvamp. Lukten sitter i huden. Poff.

När jag vanligtvis sitter och skriver sitter ofta inspirationen i snusen. Att ta ytterligare en snus brukar vara det enklaste av knep när kreativiteten brister, så som nu. Åh, det går inte mycket bättre att skriva idag än igår. Igår slutade jag nog skriva redan vid ett. Tittade på Dexter och åt pepparkakor istället. Det beteendet försöker jag undvika idag. Jag måste få ner något vettigt! Fortfarande är jag motsträvig till att skriva treatment - det gick ju så dåligt igår. Jag vill bara skriva scener, det är mycket roligare att finjustera än att grovarbeta.

Sympatierna för min huvudkaraktär ökar och ökar. Han har fått en hemsk barndom och en hund. Detta var vad jag från början in i det sista ville undvika, men skapandets process leder mig osökt till det kära gamla ordspråket "det blir aldrig som man tänkt sig". Jag känner mig dock inne på rätt spår och ska bara sätta i hjulen för att åka ytterligare framåt. Men de skarvar i sina fästen, jävla melonsnus.