Jag har tagit tag i skrivandet igen. På grund av chockflytten har det kreativa flödet varit tilltäppt ett antal dagar och nätter. Fortfarande störs jag av stöket i nya lägenheten; kassar och lådor överallt, grus och saknade saker och möbler. Men, hjärnan får inte rosta sönder på grund av sådana småsaker! Jag inspireras av snön som tung och vit faller i mörkret och därför har jag seriesnusat och druckit tjugofem koppar te - och skrivit en ny inledning på filmen. Har insett att jag omöjligen kan kill all my darlings. Nog för att jag verkligen knivhuggit och slitit ur inälvorna och skurit sönder voice overn, men de litterära referensera får inte tillintetgöras!

Att de litterära referenserna skulle komma att återuppstå har jag nog vetat sedan jag antog mig ha dödat dem. Sakta har de kommit krypande till mig; som har de med hjälp av jordens rötter dragit sig upp ur graven jag motvilligt grävde åt dem, har de jordiga om knäna och händerna besatt min hjärna och mina fingrar igen. Från knäna har de idag rest sig och nu står de framför mig åter: de litterära referensernas osynliga spökkroppar trycker sig tätare till min kropp än någon levande någonsin har gjort. Åh, jag ska på riktigt bära hem dem till mig, omfamna och låta dem slingra sig som en boa kring min hals. Jag antar ingenting kommer att mildra deras ilska över att jag begravde dem levande; de ligger redan i min säng och gör mig galen.
Jag tror: snön faller, varje flinga på sin rätta plats.