Ibland har jag liknat min hemstad Växjö vid ett... ormliknande monster. Perioder gör jag allt för att radera platsen ur mitt minne, men det lyckas sällan. Andra gånger greppar de småländska skogarnas granar mina fotleder, river mig med sina barr och drar mig ner under närmaste rotvälta - för att där, naken med endast frusen jord under min mage, om än motvilligt, inse att jag behöver friden rotvältor och granskogar ändå frambringar. Jag kan ta ett djupt andetag och svälja... ångesten som Växjö allt som oftast faktiskt lägger i mitt bröst. Mitt på Storgatan står jag då och försöker skrika. Tidigare har jag skrikit så att lungorna varje gång sprängdes eller sprack, men nu: intet ljud lyckas lungorna frambringa.

Tystnaden skvallrar: jag har länge gjort mycket för att trasa sönder minnet av vad Växjö för mig en gång var, och strax har minnet glidit ur mina händer; för varje dag har det allt mer bleknat - och jag blivit allt mer skyldig. Jag skapar mitt eget monster - det är vad jag gör mig skyldig till. Växjö kanhända är ångest och återfall, men i år trivs jag med att komma tillbaka hit, med att vara här. Ety jag kan känna att jag också trivs med sjukdomen ångest: jag behöver nostalgin till att med sina naglar gräva i mitt kött, jag behöver dess tänder att bita i mitt bröst. Jag behöver Växjös och alla minnen hit förknippades grymma kärlek för att komma bort från [kanske] hatet jag bär på. Så är det.

Bilden av min hemstad Växjö ändras när jag efter en dag i gamla vänners fina lag säger hejdå till Ebba, ute i ett snöigt och kallt småstadslandskap. Växjö är inget monster, det är ju bara min gamla hemstad. Intet skrämmande i det. I Växjö finns det fullt av fint: vänner, familj, gator och ställen som viskar om en tid som var men aldrig är igen. Det är kanske i detta faktum monstret ligger och lurar. Låt det lura. Så, det snöar när jag ska till bussen och Ebba ska till Konsum, men jag klär ändå av mig... klär av mig det förbannade mot Växjö riktade agget. Jag lämnar det efter mig som ett ormskinn. 

God jul!