Doktor Glas säger människan strävar inte efter lycka, utan efter vällust. Vidare menar han att det dock är möjligt att det finns människor som inte strävar efter vällust, men orsaken därtill är att deras förstånd är missbildat och deras omdöme fördärvat.
Det kan i rimlig mening tyckas vettigt. När jag strävar efter lycka känner jag mitt förstånd ryckt ur jord och omdömet - var tar det vägen? Mitt gedigna letande efter [den vardagliga] lyckan mörkar mitt sinne och jag uppslukas plötsligt allt för mycket av mitt negativa högmod och min nejsägande egoism.
Stockholm är svart och jag saknar Erik så mycket att jag ibland krasas sönder. Kärlek är en bisarr sjukdom: den framkallar anfall, ryckningar, melakoli, förlamningar.
Botemedlet för kärlekens negativa uttrycksformer antar jag är vällusten, ty ingenting kan mätas med den mänskliga attraktionen: den överträffar begränsade och föränderliga böjelser, beroenden och sinnesrörelser, den är en grundprincip i existensen, ett fält av gnistrande elektricitet och en förtjusning som omfamnar hela den mänskliga existensen. I kontrast till bitarna jag raseras till känner jag mig med Erik så fulländad och lycklig att jag då jag är utan honom förstår att jag är mycket ensam.