Jag är frustrerad över mycket. Jag har inget riktigt hem utan är liksom utan tillgång till ett normalt leverne inhuserad i ett lägenhetskomplex där jag inte får visa mig. Jag lever i tystnaden, vilken ekar i mitt huvud och driver mig till vansinne. Om något så behöver jag ljud, jag behöver rörelse och samtal. När jag delar en apelsinklyfta från dess granne, hör jag när fruktnerverna skriker. Ah! Det låter när jag skär en tomat mitt itu. Tidigare har jag sällan reflekterat över ljud, men tystnad får mig att reflektera över mycket.

Det som jag är i sanning reflekterar mest över nu för tiden är dock inte tystnaden - den försöker jag tiga ihjäl! - utan mitt manus. Hur gå vidare, hur skapa ytterligare komplexitet... Idag fick jag förmånen att med min huvudlärare diskutera vad jag än så länge skrivit. Det var ett ytterst berikande samtal, huvudläraren visade med sina ord mig oförskräckt nya signaler och frigjorde mig delvis från de vedertagna regler jag trodde mig accepterat.

Nu ska min huvudkaraktärs "kärlek" (huvudperson 2) fyllas av det litterära jag eftersträvade få in i honom. För att finna hennes vältaliga ådra och sinneliga känsla för intertextualitet dränker jag mig tills vidare i ett hav av de grekiska tragedier min här i Stockholm dessvärre ekande bokhylla omfamnar. Det skadar aldrig att läsa dem man redan läst igen, och när man lider av frustration så som jag, kan det kännas lämpligt att begrava sig i andras vanmakt hellre än sin egen.