Min huvudkaraktär har krupit ut ur mitt skinn och slingrar sig sakta ur mitt grepp. Åh hur han dag efter dag nu ligger på bottnen av mitt halvdunkla rum, krypande och flämtande på den luddiga mattan mellan min säng och fönstret. Han krälar som känner han ödlan växa i sin kropp; känner skinnet hårdna, den långa stjärten bli ännu längre, ögonen sakta växa fram utan ögonlock, blicken stel och känslolös stirrar in i mig och bara fräter. Jag pinas då jag ser ödleskallen formas, bli så lång som den ska vara och nosen utan några varma läppar stöta hård och kall mot fönstret som vilja han ut - bort!

Jag trevar med fingrarna för att känna honom mänsklig igen; sakta över ojämnheterna. Jag blundar och försöker domna bort och bara leva i mina fingrar för att liksom bli i stånd att med enkom min känsla tränga innanför det hårda höljet och avslöja det som lever där bakom. Tystnad! - jag försöker avlyssna den ton som detta i fiktionen innestängda ändå måste ge ifrån sig, efter miljarder år av fångenskap...
Men jag är död, fingrarna så okänsliga som vore de av sandpapper och mitt öra hör ingenting.