En dag som denna skriker mitt hjärta högre än vanligt efter Erik.
I ensamhet och mörker är jag så liten, mindre än vanligt efter en kväll i det blöta.
Mitt huvud är alltid så tungt och fyllt av tankar på bakfyllan.
Varför är jag inte tyngre, jag som har så mycket sten i huvudet!
Jag tänker idag: vad göra med mitt liv, vad förändra, vad låta bestå, var hamna...
Av stora tankar blir jag snabbt liten, men gör intet för att tankarna förvisa.
De är som en sjukdom jag trivs bära på. Jag har behov av de sår som jag vant mig vid och som jag omsorgsfullt håller öppna genom att klösa i med smutsiga naglar.